Allt det jag missar...

När man sörjer någon man verkligen älskat och hållit av är det ibland väldigt svårt att hålla fast vid det man bör vara tacksam över. Inte pga av att man är otacksam, tvärt om, för vi som drabbats av svår sorg har på den hårda vägen mer än någon annan lärt oss vad som är riktiga problem och vad som inte är det.
Det handlar mer om att man inte enbart sörjer att den förlorade person inte längre finns här fysiskt , utan det handlar oxå om allt det man missar i framtiden. Att det som man är tacksam över oxå alltid ger en påminnelse över det man saknar. Och det mina kära vänner gör ont...fruktansvärt ont.
Det kommer över mig ofta att jag aldrig kommer få se Jonathan skaffa familj, inga små mini Jojjosar kommer någonsin krypa upp i mitt knä och kalla mig farmor. Till det bör tilläggas att jag är så kär i mitt lilla barnbarn Alfons, så kär och så tacksam, samtidigt som jag påminns om det onda att Jonathans gener aldrig mer kommer finnas här.
Jag sörjer att aldrig mer kommer hela syskonskaran vara samlade, och ni, jag är så tacksam och glad över mina 3 barn Emma, Tom och Carl-Ludvig , men varje gång vi samlas kommer det alltid bli en påminnelse att en fattas, vår ängel Jonathan. Varje högtid, varje födelsedag, varje lycklig stund för mig eller någon annan i familjen påminner om den som inte finns här och kan dela vår upplevelse. Dödsdagar, årsdagar, veckodagar, födelsedagar som vi för alltid kommer ha ont av och som vi kommer få fira på en gravplats. Ljus som tänds påminner om om ljusen som brinner för våra änglar.

Det finns många saker jag är tacksam över så tro inte att vi som sörjer någonsin glömmer dom vi har kära. Men många situationer gör ont, ont på ett sätt som ni andra inte kan förstå. Så ge oss utrymme att få stunder där vi får vara till synes otacksamma, låt oss få prata om våra änglar lika naturligt som ni pratar om era barn som finns här. För livet som sörjande är svårt. Mycke svårt. Vi tvingas leva med det för resten av våra liv. Denna eviga saknad...Vi tvingas leva med vår sorg, vår ångest, våra skulkänslor, vår ilska och vår kärlek som ska integreras i vårt dagliga levene..Det är svårt mycke mycke svårt. Men jag vill ändå säga...

Älskade barn,Emma, Tom, Ludde, Jonathan. Levande och du som finns någon annanstans. Jag älskar er alla lika mycke. Ni är alla lika stora delar av mitt liv. Ni är allt <3
Lilla Alfons, mormors hjärta..älskar dig
Mina älskade Krille som fortfarande står vid min sida, han som bär mig när jag faller, han som ser mig med kärlekens ögon. Jag älskar dig
Till min syster, mor och far som alla gör vad dom kan för att jag ska må bra..Jag älskar er
Till Busan, min hund, som ger mig villkorslös kärlek..jag älskar dig
Mina vänner, gamla som nya, alla fina änglamammor jag lärt känna, tack för att ni finns i mitt liv. Utan er vore livet outhärdigt..
Till naturen och djuren, utan er skulle jag aldrig finna kraft. Ni är min livsenergi

Ångest...vad är det för jävla påhitt?

Vem i helvete uppfann ångesten...den där som river mitt inre i bitar, den där som hoppar på mig bakifrån när jag som minst anar. Hur kan en tanke, en lukt, en melodi, ett ord få mitt hjärta att skena, min puls att gå i höjden och min kropp att vilja krypa ur sitt skinn. Hur lär man sig kontrollera dessa kroppsliga reaktioner utan att behöva medicinera sig? Hur går man hel ur den tunga process det innebär är att sörja?
Jag tror aldrig någonsin att man kan bli hel igen..Hur ska man kunna bli det när en pusselbit för alltid är borta? Man kan få ett pussel att hålla ihop utan alla bitar, du kan på avstånd till och med missa att det fattas en bit för mönstret eller bilden framträder ändå...Men du kan ALDRIG få ett pussel att bli helt utan alla dess bitar. Jag tror det är det samma med oss som förlorat....för oss som förlorat någon som står oss nära. På något sätt måste vi få ihop dom bitar som finns kvar...till ett mönster/bild som vi kan känna igen...få oss att hålla ihop utan den. Men hela blir vi aldrig.
När ångesten är som svårast känns det som om alla bitarna far i golvet med en jävla smäll...vad var det som hände? Vad kommer hända nu? Kommer jag få ihop pusslet igen? Hur många bitar försvann? Och man börjar sakta med darrande hand plocka ihop bitarna, en efter en...som om du pusslar under pistol hot..det ser ut som alla bitar som är himmel ser lika dana ut, du får panik och kan inte skilja himmel från hav...När du åter fått ihop pusslet konstaterar du att det är en bit som fattas...en jävla bit från att pusslet ska vara helt...en bit från att ditt jävla liv ska vara som det var innan.
Hur lär man sig hålla ihop utan att vara hel? Hur lär man sig omfamna sin ångest, sin sorg och sin smärta? Hur lär man sig att ta till sig meningar som...allt har sin mening? Eller tänk positivt...se det positiva i livet? När en bit av en är för alltid borta.
Jag tror på ett liv efter detta., jag tror på att jag kommer få se min son igen..jag tror att där han finns är det kärlek och frid. Men min saknad är för evig...Mitt pussel blir aldrig helt. Vem kommer jag att vara när jag kommer ut på andra sidan av min sorg? Vem kommer jag att bli när jag väl accepterat att jag aldrig kommer bli hel. Ångest är ett jävla påhitt...vem faan uppfann det?

Maskerna vi bär....

Tänk dig ett möte mellan två människor där inga masker finns, ett möte där själ möter själ, ett möte där masker och fasader inte finns. Hur underbart vore det inte. Tänk att möta en människa utan allt det som vi själva lagt på oss, utan det som vi lärt oss dölja.
Tänk dig ett möte med en människa där inte status, pengar, utseende eller anseende spelar någon roll. Tänk vad "vackra" människor vi skulle möta då. Människor som är äkta, som visar vad dom känner, tänker och upplever. En människa utan rädslor.

Jag tänker mycket på sånt nu när jag lever i min sorg. När fasaden rämmar och spricker. På all den energi folk lägger på fasader och masker, energi man kunde använda i kärlekens tjänst istället. Vart någonstans på vägen har man lärt sig att lägga på en mask som talar om för andra att jag mår bra, när hela mitt inre håller på att få mig att gå i bitar. Vart och när lärde jag mig att det var "fult" eller "sämre" att visa när jag mår dåligt än när jag mår bra. Vem eller vad har lärt mig värdera bra eller dåligt?
Tanken kom över mig idag när jag tog min dagliga långpromenad med hunden. I skogen bär jag aldrig någon mask, där är jag fri...Även om jag själv ser mig som en väldigt öppen person. I skogen känner jag mig fri och konstigt nog mår jag som bäst där. Där fylls jag av energi och glädje, där är jag bara jag, där känner jag mig aldrig ensam eller missförstådd.
Någon skrev i dag att psykologen sagt att man inte ska gråta av sorg inför sina barn och tanken slår mig VARFÖR? Varför ska jag inte det? Vem sätter normen att gråt är sämre än skratt, att sorg är sämre än glädje? Är dom inte alla delar av livet, liksom olika sidor av samma mynt? Ska jag sätta på mig masken inför mina barn, ska jag lära dom att visa upp något annat än deras rätta jag,ska jag ska i min enfald tro att mina barn inte ser och känner att sörjer. Min sorg är är ju bara baksidan av min kärlek till ett älskat barn.
Det är inte gråten och sorgen som är det farliga, det kan det inte vara. Visst är det jobbigt för ett barn att se sin mamma ledsen, det gör ont, men vi kan inte skydda våra barn från livet, vi kan bara stödja dom och försöka ge dom verktygen att klara av det. Det farliga är när vi inte pratar om det, när vi låtsas att den inte finns. Det farliga är när vi inte talar om kärleken vi har till barnen som finns kvar, när vi inte visar hur mycke dom betyder för oss. När vi visar och pratar om sorgen ger vi inte bara oss själva chansen att läka, vi ger våra barn verktygen...vi ger dom rätten till att sörja det dom kommer sörja i framtiden. För ingen kommer undan sorgen...
Om barn får se och uppleva sorg och oxå se oss börja leva igen, slipper dom vara rädda för den. För masker och fasader handlar mycke om rädsla, rädslan att inte accepteras för den jag är där jag är i livet. Rädslan att vara misslyckad och svag. Är man svag bara för att man sörjer? Är man stark bara för att man inte visar sina känslor?
Jag tänker på min son, den fina vackra själ som han var. Hur han måste kämpat för att inte visa sig svag...så rädd och ensam han måste känt sig. Hur tungt det måste vara att se döden som en lösning när livet har så mycke mer att ge, när hjälpen finns men man inte kan se den. Hur han måste känt sig misslyckad fastän det bara var livet han mött, sorgen som är en del av våra liv. Jag har sett min sons själ, jag vet hur vacker den var. Vackrare och kärleksfullare än det flesta jag känner.
Jag kommer sörja, jag kommer gråta, jag kommer åldras men jag kommer oxå se det fina i mina andra barn. Deras kärlek kommer göra mig stark, inte nu men sen. Av hela mitt hjärta älskar jag dom mer än livet själv, men jag måste sörja mitt barn som inte fick leva. Det är min rätt...Sorgen är bara kärlekens baksida

5 månader av saknad

Idag är det 5 månader sen min ängel gjorde valet att inte stanna kvar här på jorden. Idag för 5 månader sen tog han sin bil, parkerade den, gick längst stigen till platsen han valt. Platsen han valt för att lämna jordelivet. Jag tänker på den platsen, valde han den med omsorg, vad fanns där för tankar hos min älskade son? Vad var det han tänkte dom sista minuterna i livet, på vem tänkte han, var han rädd eller mötte han döden lika modigt som han mötte livet? 5 månader av saknad och sorg. Dagar så svarta som det mörkaste av de mörkaste. Dagar av skuld och ilska, men oxå dagar av minnen och kärlek. Vissa dagar blir jag som förlamad, sorgen tar all luft och jag förmår mig inte ens att tända ljuset som annars brinner för Jonathan varje kväll. Andra dagar förflyter som i ett vaccum, jag finns, jag andas med ändå är jag utanför det som kallas livet.
Det är fortfarande ofattbart, ofattbart att mitt älskade barn valde den väg han gjorde. Så fel man kan ha om sina barn. För mig var Jonathan livet...glädjen och känslornas barn. Han skulle finnas där för alltid, för mig och för alla andra. Ge oss en dos av sina nya ideer, trösta oss när vi tvivla och skratta med oss åt livets dråpligheter. Han skulle komma med sina små eller stora skapelser till mig. Vi skulle fortsätta våra aldrig sinande samtal. Timslånga utredningar om livet och kärleken. Gud, vad jag saknar dom samtalen..Aldrigheten tär...den tär mig så jag tror jag ska dö ....aldrig....vilket jävla ord

Vilsen...

Jag minns dagar när barnen var små...fyllda av kärlek och bus men jag minns oxå dagar när barnen var små..dagar när kroppen och själen var trötta av alla krav och måsten..dagar jag längtade tills barnen skulle bli stora och flytta hemifrån. Då jag äntligen skulle få tid och ork för mig själv och för det jag ville göra. Så fort tiden ändå gick, så fort tiden gick tills alla barnen lämnat boet och tiden kom då jag skulle få göra allt det där jag inte kunnat göra när barnen var små.
Det blev inte alls som jag önskat eller tänkt. Istället infann sig en tystnad och ett tomrum som jag aldrig trodde skulle infinna sig...inte ens i min vildaste fantasi. Istället för att göra allt det där jag hade trott jag skulle göra, allt det där jag drömde om, blev jag handlingsförlamad. Jag började sakna saker som jag innan uppfattat som jobbiga. Ingen som tjatade om när maten skulle vara klar, ingen som smällde i dörrar, ingen som stod i duschen 45 minuter fasten regeln var snabbt in snabbt ut. Ingen som inte diska efter sig. När sista barnet flyttat ut var det som halva min identitet försvann...den att vara heltidsmamma. Mamma är du hela livet var någon som sa lite tröstande..och visst är det så. Man blir bara mamma på ett annat sätt. På ett sätt som är nytt och omtumlande och ovant. Precis så som det ska vara. För vi har bara våra barn till låns oavsett hur det blir och av vem vi lånat dom.
Kanske var det så med min älskade ängel..kanske jag bara hade honom till låns, om så endast för en kortare stund.
Jag saknar honom så förtvivlat... det finns inga ord för den saknad och smärta jag bär. Jag försöker låta bli att tänka tankarna som jag redan innan vet bara kommer att ge mig mer smärta..men ofta låter jag dom komma. Som om jag drivs av ett behov att möta sorgen där den är som svartast, som om jag vill få ett svar på hur långt jag kan driva min själv innan jag faller. Vad vet man om sig själv egentligen? Vad vet man om sorg och smärta innan man känt den själv? Hur mycke klarar man av utan att själ och hjärta brister så totalt att bara mörkret finns kvar?
Jag börjar märka att jag sakta håller på att förändras, att jag redan ser saker på andra sätt än innan. Jag vet inte än om det är till det bättre eller till det sämre, bara att det är så. Jag ser, känner och upplever saker jag inte gjorde innan, jag tar inte längre livet för givet . Jag vet oxå att inget finns för evigt att livet kan förändras på ett kort ögonblick.
Sorgen äter mig stundtals levande, den pinar mig, den plågar mig, men jag vet oxå varför. För sorgen är kärlekens baksida..Har du aldrig känt djup kärlek har du heller inte förmågan att känna djup sorg. Så på så vis omfamnar jag min sorg för den är egentligen bara ett uttryck för min stora kärlek och saknad till ett barn jag älskat djup, innerligt och villkorslöst. Ett barn som gett mig så mycke glädje, så mycke minnen, ett barn som alltid gjort mig stolt och som alltid alltid från sitt första till sitt sista andetag fyllt mitt liv med kärlek. Jonathan, du fattas mig...Jag vill höra din röst, se ditt magiska leende..Jag vill krama dig och aldrig släppa taget...Jag skulle ge mitt liv för ditt om jag bara kunde. Varför älskade unge stannade du inte kvar, varför fick jag bara låna dig för så kort tid?

En sten är bara inte en sten

Min ängel Jonathan har äntligen fått sin sten, hans viloplats känns nu som hans, som min och familjen plats att gå till. Sista veckan har jag gått med en klump i magen, en svidande smärta och oro över hur jag skulle hantera känslan av att läsa min sons namn på en sten. Stenen VI valt ut till minne av vår son, stenen jag ska leva och ha en relation med tills dagen kommer då jag själv ska placeras under en liknande sten. För mig blev första mötet med stenen chockartad. Min yngsta son och jag skulle bara åka upp och tända ett ljus. Det var sent, lite småregnigt och mörkt. På håll ser jag att det inte ser ut som vanligt hos Jonathan...magen knyter sig....När vi kommer fram kommer chocken jag fasat för hela veckan....stenen är på plats, liksom avtippad som ett lass skit, till hälften liggandes på jorden, till hälften på gräsmattan. På sidan av ligger korset slängt ihop med lite annat som legat på graven. Jag tittar på stenen och jag hatar den, jag kan knappt läsa texten i mörkret och tårarna börjar komma...Är det detta jag ska gå till för resten av mitt liv. Jag vill därifrån, jag vill bort från platsen, från stenen, från känslan att min sons sten och gravplats blivit skendat och behandlat som en gödselhög. Jag måste därifrån och ringa Micke och Krille..Jag vill hem..

Dagen efter kommer min pojkvän, den trygga, den kärleksfulla som till hundra procent respekterar både mig och min kärlek till Jonathan. Han är lugn och trygg och det smittar av sig. Jag känner att allt kommer bli bra och fint, precis som jag vill ha det. Efter 3 timmars grävande, inköp av växter, planterande får vi äntligen stilla ställa oss vid viloplatsen och känna frid. Stenen blev precis som jag önskat, lika unik och säregen som sonen som vilar under den. Jag känner ett lugn samtidigt som sorgen och saknaden finns där. Ingen vill läsa sitt barns namn på en sten, ingen vill planera och inhandla plantor osv till sitt döda barn. Känslorna är i kaos, som vid så många andra tillfällen när man sörjer. Jag tittar och tänker på vad Jonathan tycker därifrån han är. Jag ser honom framför mig..Sittande i sommargrönt gräs, med håret flygande i vinden, han har huvudet snett vilande i handen, han ler så där som bara han kan le och han säger så där som han alltid sa när man gav honom något och han såg osäkerheten i mina ögon...Morsan...det ÄR BRA..allt som du gör är bra för det finns kärlek i det. Jag hoppas Jonathan att du ser att det finns kärlek...för dig och för platsen som nu är din.
En sten är inte bara en sten...den är så mycke mer...Älskar dig änglason...Nu och för alltid...

I all välmening

När man drabbas av en svår sorg/förlust börjar man inse vad ont alla gamla klyschor man brukade slänga ur sig gör. Ni vet själva...ex förlorar man en finns det tusen åter...Innan man drabbats och även om man drabbats och insett att så är fallet, kan det vara förödande för den personen som får höra dom orden när sorgen/förlusten är som värst. För i samma stund som orden når den sörjandes hjärta känner man att man inte får förståelsen, och det gör att man känner sig tvingad till att försvara sin egen känsla dvs man börjar försvara rätten att känna det man känner. Då helt plötsligt har den sörjande två problem, först den nästan outhärdliga känslan av sorg och saknad och att den känslan inte är berättigad, att den känslan är fel dvs man börjar känna skuld. Skuld kan aldrig föra något gott med sig, skuld är förlamande eller aggressiv Den gör ALLTID mer ont än gott..Den föder hat mot en själv och hat mot sig själv tar sig ofta i uttryck i hat mot andra.
Att möta människor i sorg är svårt men samtidigt inte. Vi som drabbats behöver medmänniskor mer än någonsin, ett vänligt ord, någon som hälsar i stället för att vända sig bort, ett möte med någon som visar medkänsla och inte medlidande kan rädda vår dag. Det som är svårast för oss är just att mötas av er rädsla för vår sorg, att behöva höra alla dessa klyschor som vi ändå inte kan ta till oss i sorgens mörker.

Livet går vidare får man ofta höra...kan ni fatta hur ont det kan göra...går vidare för vem? För Jonathan? För mig som måste leva med min förlust för resten av mitt liv? Klart som faan att livet går vidare..men hur går livet vidare? För oss som drabbats vänds hela livet upp och ner, vi lever med ändå inte..vi lever inte samma liv som innan och kommer aldrig att göra..Never ever ..
Du har ju flera barn är oxå en sak folk säger...och??? Tror ni något eller någon någonsin kommer ersätta Jonathan. Hur kan man ens tänka så. Jonathans och min relation är/var helig, precis som mina relationer till mina andra barn är. Men aldrig, aldrig kan och ska dom ersätta min relation med Jonathan. Vilken fruktansvärd börda att bära vore inte det. Och JA mina andra barn ger mig en kraft att orka en dag till men dom kan aldrig aldrig ersätta eller fylla ut saknaden efter Jonathan. ALDRIG. Dessutom, har ni den blekaste aning om hur smärtsamt det är att behöva bära att dina andra barn har mist en bror, mist en bror som tog sitt eget liv? En lillebror har mist sin storebror, sin förebild ...en storebror har mist en lillbror och en storasyster har förlorat sin lillebror. Din familjebild är för alltid förändrad..För alltid...
Det finns en uppsjö av sånt som vi som drabbats får tampas med och JA jag vet att det är av välmening och JA jag förlåter er alla. Men man blir trött av att behöva försvar sin sorg inför människor som tror sig veta..tror sig veta hur det är.
Jag har själv vart en av dom , en av dom som slängt ur mig saker till höger och vänster ..i all välmening förstås och det måste jag förlåta mig själv för oxå..Men det är svårt..så svårt.. Jag gjorde det senast till min älskade ängel...förlåt mig för det älskade ängel... Min son fick försvara sin rätt till sina känslor han hade av sin förslust, han kände sig inte förstådd, kände skuld över det han kände..Det är en tung börda att bära. För mig och för honom..Även om det bara var av välmening, ett försök att ge tröst.
Så ge oss sörjande rätten att känna det vi gör, för förlusten av ett älskat barn är nog så tung att bära. Ge oss medkänsla i stället för medlidande Ge oss ett hej i stället för att vända er bort. Svik oss inte fast vi kanske vänder oss bort från er. Vi behöver er även om vi ger signaler om att vi inte behöver någon. Ge oss värme i stället för klyschor, även om ni har rätt kan vi inte ta emot det när sorgen förblindar oss. Ge oss tid för att läka, påskynda inte det som inte är moget, tiden är vår enda vän. Hjälp oss med praktiska saker då sorgen tar energi och förvandlar oss till något vi själva inte känner igen...
Ja förlåter..jag förlåter er och mig själv...För okunskap föder konflikter..kunskap föder fred..Så även i våra hjärtan..

Vart tar tiden vägen?

Vart tar dagarna vägen? Sekunder blir till minuter, minuter till timmar, timmar till dagar, dagar till veckor, veckor till månader....4 månader och 8 dagar har gått sen du valde att bli en ängel..Hur är det möjligt?
Jag lever stundtals fortfarande som i en glasblåsa, som om tiden står still men ändå inte. 4 månader och 8 dagar utan min älskade unge. Dom sista 2 veckorna har varit svåra, svåra och smärtsamma. Mörka tankar har snurrat i min skalle, smärtan och saknaden har fullständigt slitit mig i bitar, det känns som att bli uppäten inifrån. Jag vet nu hur det känns att inte vilja leva, jag vet hur det känns att vilja fly från det enda jag aldrig kan fly ifrån...mig själv.. Jag vet nu hur avundsjukan mot dom som har alla de sina kvar äter en levande. Jag vet nu hur mörkret fullständigt kan sluka allt ljus likt ett mörkt hål i universum. Den slukar allt i sin väg i en nedåtgående spiral. Det som får mig tillbaka till ljuset är kärleken till barnen, känslan av att man inte kan såra dom man älskar. Det skrämmer mig, mörkrets kraft. Hur stark måste det inte varit för mitt älskade barn, hur ensamt och mörkt det måste varit där han befann sig när det enda ljus han såg var att ta sitt liv. Det gör ont, så ont att jag inte finner orden, att veta att min son känt denna smärta, detta jävla mörker. Jag hade velat hålla honom i mina armar, kramat honom och sagt alla vackra ord jag har. Jag hade gett vad som helst, min själ, mitt liv för att kunnat rädda honom. Hur kan livet vara så grymt att en mamma måste begrava sitt eget barn? Ett barn som aldrig gett annat än kärlek. Ett ung kille med det största hjärtat..
Jag vet inte hur man klara livet efter ....hur lever man vidare utan ett av sina barn. Vart hittar man kraften och glädjen? Sekunder blir till minuter, minuter till timmar, timmar till dagar.....Älskade ungar...

Varför??

Det finns ingen unge på hela jorden som var så frågvis som Jonathan...ja, syskonen gick inte av för hacker dom heller. Alla syskonen har varit relativt fysiskt lugna, inga atleter precis, inte dom högsta betygen i gymnastik om man säger så. Men på det mentala planet var/är alla väldigt rörliga. Mormor sa alltid att hon fick skavsår i öronen för det pratades och frågades så mycket.
Så mycke tankar och funderingar det rymde i min ängels huvud redan som liten. Jonathan blev tidigt det som man kallar "lillgammal". Fast på ett härligt sätt hade han alltid barnsinnet kvar. Hur kunde allt gå så fel? Hur kunde en kille med all denna kärlek till sina nära och kära, till livet i sig, välja att lämna denna jord?
Det finns en del okunniga/okänsliga människor som hasplar ur sig...ja men tänk på att han valde det själv...OCH???? Valde själv?? Tror ni det finns många unga, friska personer som själva väljer att ta sitt liv...Det är ett sjukdomstillstånd som tvingar dom till detta beslut för att dom i den mörkaste stund inte ser någon annan utväg..Tror ni min sorg/saknad blir lättare för att Jonathan valde att ta sitt liv. Tror ni frågorna, skuldkänslan och denna ständiga fråga VARFÖR blir lättare? Det går inte en dag utan att jag ställer mig frågan jag aldrig får svar på, VARFÖR VARFÖR VARFÖR.??? jag försöker skjuta bort den, nonschalera den, inte lyssna på den, men den finns där...alltid.. Jonathan finns där alltid..I allt jag gör, i allt jag läser och ser, i allt jag känner och upplever. Det gör ont, ibland reagerar kroppen innan tankarna, pulsen börjar slå snabbt och jag känner mig likt ett jagat djur. Sen kommer tankarna, plågsamma, vridna som hjärnan lever sitt eget liv, okontrollerbart. Ibland kommer tankarna först, ibland valda, ibland knackar dom på dörren som om dom vill ha ett varsågod innan dom kliver in. Ibland likt ett rusande tåg kör dom rätt på utan att fråga om det är lämpligt eller inte. Smärtan kan vara lindrig, som en rispa på huden, men den kan oxå vara lika skarp och exakt som ett riktat knivhugg. Ångest har blivit vardag sömnlösa nätter lika så. Ändå finns jag här, jag lever, jag älskar, jag känner och upplever. Allt är annorlunda men ändå samma.

Älskar dig Jonathan, då, nu och för alltid.

Villkorslös kärlek

Det finns människor, inte så många tyvärr, som fått mig att känna mig villkorslöst älskad. Min ängel Jonathan är en av dom, min nuvarande pojkvän är en och så min älskade hund förstås, men hon är ju ingen människa eller?
Vad är det egentligen som symboliserar villkorslös kärlek? Är den olika från människa till människa eller är den liksom universiell? Har det med kemi att göra eller är det ett utbyte av energi som på något sett sker bortom det man kan förstå med sitt intellekt? Hur kan man känna sig villkorslöst älskad av somliga och i andra fall inte alls? Är den ömsesidig?
Min ängel var inget helgon, inte nån Dali Lama på något sätt. Han var människa med fel och brister precis som alla andra. Men ändå, på något sätt något mer. Det finns något ogreppbart där. Fastän Jonathan och jag haft våra upp och nedgångar i vår relation, har jag ALLTID känt mig älskad, accepterad och förstådd. Under årens lopp kom han att förstå att han växt om mig på det intellektuella planet och behövde inte hävda sig, vilket förekom under tonårsperioden, ganska ofta. Våra samtal kom ofta att bli svävande, flytande, snabbt hoppande från det ena ämnet till det andra. Bägge ivriga att delge varandra sina tankar. Min pojkvän sa ofta, efter att ha lyssnat på våra samtal, vad pratade ni om egentligen?
Gud vad jag saknar dessa samtal...så ofta jag tänker, att det här skulle jag vilja prata med Jojjo om. Senast idag när jag tittade på en film (http://www.vimeo.com/9928120) där kvinnan började prata om Tessla...oh Jonathan så före din tid du var..Så mycket av det du sa var rätt och klokt...Jag vill ha dig här, jag vill höra din röst, jag vill se dina livfulla ögon och framför allt ....jag vill känna din villkorslösa kärlek. Jag hoppas Jonathan att du vet hur älskad du var/är....hur saknad...hur stolt jag är över dig...Villkorslös kärlek Jonathan, det visste du hur man förmedla, iallafall till mig

Saknar....

Jag saknar...jag saknar varje vaken sekund. Jag lägger mig i saknad och jag vaknar i saknad. Den äter mig levande inifrån och ut. Jag undrar hur länge jag ska orka? Hur länge orkar man leva med saknaden efter ett älskat barn? Det har gått lite drygt 3 månader nu, och min kropp känns ihålig, som om saknaden ätit allt utan skalet. Jag lever inte, jag försöker att överleva. Jag tittar mig i spegeln och ser nån som är jag men ändå inte. Jag känner inte igen ögonen, för dom jag ser i spegeln är lika döda som mitt älskade barn, jag ser hur sorgen sätter sina spår i min hud och i min kropp. Det som en gång var jag var stolt och inte rädd för folk. Den jag möter i spegeln vill inte träffa någon. Hon vill stänga in sig och slippa möta folks reaktioner, hon vill inte spegla sig själv i andras ögon....Så fort ett liv kan förändras, så fort det kan gå från att ha ett liv före och ett liv efter. Ett enda samtal och allt man hade raderas ut lika snabbt som det tog att lyfta på luren. Ett samtal och mitt liv blir aldrig som förut....ett samtal och mitt barn finns inte mer.... Jag har inte orkat skriva ner hur det samtalet var, hur mitt liv föll i spillror. Men jag ska berätta, jag ska sätta ord på det. Bara inte än, det gör för ont att minnas..

Önsketänkande

En annan änglamamma hade följande dikt på sin face book idag.

Tänk Er inte honom som någon som har givit sig av
Hans resa har bara börjat.

Vi lever många liv
Och det på jorden är bara ett
Tänk Er att han vilar från sorger och tårar
På en plats fylld av värme och trygghet
Där man inte räknar dagar eller år

Tänk Er hur han önskar att ni visste
Att inget utom Er sorg kan dö
Och tänk Er honom levande i hjärtat
På dem han vidrört
För ingenting älskat kan någonsin gå förlorat
Och han var oändligt älskad.


Den var så fin, så vacker. Det lät så enkelt, att bara släpppa sorgen och låta Jonathan försätta sin resa. Sin resa där kärlek och ljus existerar. Det lät så lätt, så rätt....Ändå sitter jag här som förlamad av det tomrum Jonathan lämnade efter sig. Jag är arg, ledsen och bitter på den livslott som kom att bli min. Arg på att en sån vacker själ inte får finnas kvar och sprida ljus och kärlek här oss oss, ledsen över den saknad som ständigt värker i mitt bröst, bitter över att jag måste fortsätta detta strävsamma liv utan min själsfrände, min soulmate. Vem ska jag bolla alla tokiga tankar med, vem kan lyssna som du Jonathan, utan att dömma? Jag saknar din glöd, din passion våra samtal som började om hur man steker köttbullar och slutade 4 timmar senare med "men vart tog tiden" vägen.
Vart och en av mina barn jag gjort sina personliga avtryck i mig. Jag älskar er lika mycke även om våra relationer är olika. Jag behöver er alla. Ni är lika värdefulla, kom ihåg det Tom, Emma och Ludde om ni läser detta. Men just för stunden måste jag sätta ord på den sorg och den förlust det innebär att ha tappa Jonathan. Jag måste skriva för att få tankarna ur mig. Ni är mitt allt, det som får mig att orka en stund till. Glöm ALDRIG det.

Vill sätta in ett mail till som jag fick av en vän till Jonathan. Jag vill visa er vem Jonathan var, jag vill minnas och känna glädje och stolthet. Jonathan...jag älskar dig, jag är så stolt över vem du kom att bli. Du betydde så mycke för så många och under din korta tid på jorden och jag tror att du hann påverka flera människor än vad många andra hinner med under en lång livstid..

Hej.

Idag fick jag höra den hemska nyheten om att Jonathan inte längre finns bland oss. Även fast det var snart sex år sedan jag träffade honom har hans bortgång tagit mig mycket hårt. Jag lärde känna Jojo när jag jobbade som barnskådespelare i ALV 1999-2004. Under de åren kom han att betyda otroligt mycket för mig. Våren 1999 hade jag en tung period där jag blev mobbad i skolan i Stockholm där jag bodde. Utan självförtroende och utan några vänner vare sig tänkte jag eller tyckte jag särskilt högt om mig själv. Men så i Vimmerby blev allt annorlunda. På ALV fick jag göra saker som jag annars skulle bli retad för. På ALV accepterades jag för den jag var och möttes med respekt och uppmuntran, både av de äldre och de yngre. Jojo var en av dem. I Jojo fann jag en jämnårig som jag kunde prata med, en person som brydde sig. Under de där åren fram till han slutade umgicks vi flitigt, både i och utanför parken.

ALV har betytt otroligt mycket för mig. Parken gav mig ett självförtroende och en tro på mig själv som jag tidigare inte haft. Utan tiden där vill jag påstå att jag inte varit den jag är idag. Därför smärtar det mig något oerhört nu när Jojo gått bort. För ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag att Jojo var en stor och viktig del i allt det där.

Jojo tog mig från noll till hundra på bara ett par somrar, och det är jag honom evigt tacksam för.

Alla mina tankar till dig och familjen.

Vänliga hälsningar

Jakob Meijer- Birk Borkason, sommaren 1999

Telefon till himlen...

Jag fick ett mail från en söt flicka Jonathan haft sällskap med...Det är så kluvet för samtidigt som jag blev så glad över det fina mailet blev jag på nytt påmind om hur mitt liv ser ut. Att den personen som hade kunnat hjälpa mig igenom den smärta jag känner, är samma person som inte längre finns. Älskade Jonathan, jag saknar dig så, jag vill ringa, höra din röst, dina tröstande ord. Men himlen har ingen telefon...



Du behöver inte tacka Cilla, det är det minsta jag kan göra för er.

Jag förstår varför du känner att det är honom du vill ringa. Han var ett fint och mycket stort stöd för mig när jag hade det som jobbigast och jag e så himla glad att jag fick ha honom hos mig då. Jag behövde honom så himla mycket och det va precis som att det var meningen att vi skulle träffas i just det läget. Han var en fin tröstande människa som gav mig så otroligt mycket kärlek och hopp. Så att du i egenskap av hans mamma känner att det är honom du vill vända dig till nu när du har det som jobbigast är för inte alls svårt att förstå. Han hade stöttat och tröstat dig. Han hade låtit dig tjata sönder allt du tycker känns skit och ändå funnits där för dig. Han hade fått dig att känna dig älskad. Han hade fått dig att skratta. Det hade gjort honom så himla förtvivlad att se hur illa du mår nu, det är det sista han vill.

Det va verkligen fel människa som togs från denna jord. Han hade behövts av så många. Jag är inte på något vis religiös men jag kan inte låta bli att tro att Jojjo var ämnad för att uträtta vissa saker på denna jord och att han gjorde det väldigt effektivt och att han på något vis var klar med sin uppgift. Hans och min relation har lärt mig mer än någon annan relation har gjort och jag vet att Jojjo har lärt så många andra människor saker blott genom sin närvaro. Han har ju satt spår hos andra som få människor gör under en hel livstid.

Du får gärna använda mina bilder i din blogg osv. Jag hittade några fler bilder på honom (mest på oss tillsammans) nu idag i min gamla mail som jag bifogar till dig. Om jag skulle hitta fler bilder på honom som jag vet att ni inte har så skickar jag dom till dig.

Kram!

Det svarta hålet

Jag var uppe på din plats idag Jonathan....Det känns som en jävla mardröm att stå och läsa ditt namn på ett kors, ditt namn Jonathan Lundin Holmquist. Jag försöker ta in tanken att för resten av mitt liv kommer jag behöva gå hit och läsa ditt namn på en sten..Jag kommer aldrig få se dig, aldrig höra din röst, inte se vart din livsväg hade tagit dig, aldrig se dig gifta dig och skaffa familj. Tanken gör ont, så vansinnigt ont. Jag tänker på högtider, på födelsedagar och andra tillfällen när familjen ska samlas och du inte kommer vara här. Hur ska jag klara av allt det jag har framför mig?
Vart hittar man orken, glädjen att leva. Det jag gör nu är inte att leva, det är ett tappert försök att försöka överleva.
Dom sista dagarna har varit så svåra...jag har knappast orkat något annat än att ta mig ut med hunden. Jag ser mig själv i spegeln och blir rädd. Det finns inte längre något liv i dom ögonen som stirrar tillbaka på mig där i spegeln, ansiktet till hör någon annan, jag blundar rädd för det jag ser. Jag gömmer mig för vänner och bekanta. Orkar inte med andras blickar, känner mig granskad. Orkar inte lyssna på folk som ringer till mig för att berätta om sin egen lycka, jag är ledsen, jag kan inte dela er lycka nu, jag är glad om jag klarar mig igenom natten, orkar ta mig ur sängen.
Saknad gör ont, det gör så ont att stundtals vill jag bara försvinna, tankar om döden känns inte skrämmande. Jag lever enbart för jag har skyldigheter mot mina andra barn som jag älskar mer än något annat. Men hur länge orkar en kropp och en själ leva för någon annan. Hur lång tid tar det för sorgen att bryta ner en redan skadad själ? Ge mig kraft för mer än att bara överleva, ge mig kraft innan jag tappar allt som jag...Älskar dig Jonathan..älskar dig Emma, älskar dig Tom, älskar dig Carl-Luvig och älskar dig Alfons...

Alla sagor har sitt slut

Alla sagor har sitt slut oavsett om man vill det eller inte. Så sa min ängel till en vän i drömmen. Orden var så mycket han...så mycket Jonathan. Dom här sista dagarna har varit tunga, så tunga. Tårarna ligger där på lur hela tiden. Saknaden blir bara värre och värre. Orken är som bort, jag vill bara sova eller göra inget alls. Hur faan hittar man styrkan att gå vidare, hur lära man sig leva igen? Detta liv där inget är som det har varit. Hur hanterar man aldrigheten? Hur accepterar man att ens älskade barn inte finns? Det gör så ont....så jävla ont

Sorgens uttryck följer inget manus, den är oberäknelig

Det är svårt det här med sorg, den följer inget manus utan är totalt oberäknelig....Men en sak har jag märk. Trycker jag undan den, eller förtränger den dyker den upp när jag minst anar det.
Efter att ha spenderat ett par dagar med älskade dottern och barnbarnet och inte riktigt haft tid att sörja, utan haft "gladmasken" på ett par dagar kom bakslaget som ett brev på posten. På vägen hem på tåget kom det, alla tårar och förtvivlan jag lagt på is dom sista dagarna. Bara tur att jag hade enkelsäte och att det var lite folk.
Hur kan man ha så många tårar kan man fråga sig? Jag tror svaret är ganska enkelt. Det beror på att är sorg är kärlekens baksida. Man sitter där på tåget och känner sig amputerad, precis som en del av mig själv blivit avskuren med en trubbig kniv, och jag känner fantomsmärtor, smärtor efter den del av mig själv som jag förlorat.Jag sörjer inte bara den förlorade biten utan ochså det att jag måste lära mig leva utan den. Precis som om jag blivit handikappad och inte fått några hjälpmedel som får livet att fungera. Helt enkelt fungerar jag inte som innan, och det skrämmer. Mitt minne är "ett minne blott", som om hjärnan blivit inbäddad i bomull, som om livet antingen går i slowmotion, eller fullständigt rusar fram. Jag är lynnig, oberäknelig i humöret, ömsom kall och avtrubbad, ömsom så känslosam att minsta känsla gör mitt känsloliv till "hela havet stormar". Aptiten är är lika oberäknelig som känslorna, ibland finns den inte eller så övergår den i ett okontrollerat ätande på gränsen till frosseri. Sötsuget finns där ständigt för att ge mig dom kickar kroppen behöver då sorgen suger all min kraft. Det känns som jag men ändå inte. Det kallas livet efter, och gudarna ska veta att jag saknar livet före varje vaken sekund. Om jag bara kunde skulle jag dra klocka tillbaka, göra saker annorlunda, men sånt, det fungerar bara på film.
Jag såg en intervju med Camilla Hedenmark idag, en mycke stark intervju som handlade om psykisk sjukdom och om känslan att vilja ta sitt liv. All heder åt henne som så öppenhjärtligt blottade sina tankar och berättade om sitt liv. Det var tungt att se/höra för så mycket stämde in på min älskade ängel. Om den smärta och sorg han kände, om omgivningens oförståelse (som inte var menat som det) till hans sorg, eftersom vi alla såg Jonathan som sååååå stark, smart och klok. Hur han började bli självanklagande, avstäng känslomässigt vilket vi tolkade som ett tecken på att han började må bättre. Hur lugn han var sista dagarna då han med all säkerhet redan fattat det hemska beslutet att ta sitt liv. Varför såg jag inte signalerna som fanns där? Jonathan hade så mycke fina egenskaper, så mycke klokhet och energi att det inte fanns på kartan att han skulle ta sitt liv. Visserligen var han, som han sa själv, en obotlig romantiker, ständigt bärande på en känsla att vilja älska och bli älskad, alltid en stark vilja att göra andra lyckliga. Vart någonstans tappade min ängel viljan, vad var det som gjorde honom så sjuk på så kort tid? Det gör ont att inte förstå. Jag som är hans mamma och som alltid vart hans mentala/känslomässiga sparringpartner.
Jag gråter en stund för dig älskade ängel, för åren vi aldrig kommer få, för allt jag velat uppleva tillsammans med dig som aldrig kommer att upplevas, för barnbarnen jag aldrig kommer få krama, för samtalen som aldrig kommer att pratas, för konsten du aldrig kommer att skapa, men mest gråter jag för tomrummet du lämnat efter dig, för din vackra själ. Du gjorde mig så stolt älskade ängel, men din smittande attityd och vackra värderingar. Älskar dig Jonathan<3

Livet går vidare men hur???

Folk säger att livet går vidare, jag undrar bara hur??? Det känns som om jag blivit bestulen, bestulen på all som var mitt liv. Jag ser mig i spegeln och ser någon som inte är jag. Allt är bort, som om personligheten gick i graven men Jonathan.
Ångesten har vart för jävlig dom sista två dagarna. Ändå är jag här hos min dotter och älskade barnbarnet. Lilla Alfons är underbar, så söt så go. Emma är fantastisk som tar hand om sin son på egen hand. Jag har Tom, min stora son med stora ideal och sen Ludde, min minsta som har blivit så fin och bra. Jag älskar dom, villkorslöst, men samtidigt äts jag upp inifrån av sorgen och saknaden efter Jonathan. Avundsjukan på alla som har sina familjer intakta..hur kul är det?? Det äter i en, det river och sliter. Varför Jonathan kunde du inte se din egna storhet. Du är så älskad så saknad..

Är det friskt att vara sjuk eller sjukt att vara frisk

Idag har jag spenderat timmar i skogen bland svamp och bär. Det innebär oxå att man får tid att tänka, tid att tänka på sånt som gör gott och tid för att tänka på sånt som gör ont.
Jag vet att jag ofta brukar säga att jag tycker det är mer friskt att vara sjuk i ett samhälle/en värld som kommit att bli så snedvriden som den vi lever i. Mina barn brukar kalla mig för domedagsprofet. Tro mig, jag hoppas jag har fel för min syn på framtiden är mycke annat ljus. Hur orkar men leva med en sån inställning, kan någon fråga ibland. Äh...brukar jag svara ..ingen blir gladare än jag om jag har fel, och leva är något jag bara gör. Ja men varför blir du inte sjuk med den inställningen då? Nja, brukar jag svara, jag tar en dag i taget vet du och syniker som jag förgås inte så lätt. Men allvarligt..vi alla som äter oss mer än mätta, vi som äger mer än vi behöver, vi som frossar i saker som kommer från andra länder där folk jobbar för löner dom knappt kan leva på, vi som reser världen runt i flygplan som bara spottar ut gifter, vi som mäter framgång i pengar och skönhet, vi som ser i tidningarna att djur plågas och barn lider. vi som tycker vi gjort så mycke vi kan bara för att vi har ett fadderbarn eller inte ens det, vi som lever i demokrati medans andra stenas till döds eller andra vidrigheter. Är vi friska bara för att vi har fått förmågan att kunna stänga information ute medans andra reagerar och blir "sjuka" av att något står jävligt fel till i världen? Är det inte mera sjukt att vara dollarmiljadär, äga hus över hela världen, köpa mer och äga mer än du hinner förbruka under din livtid? Äh..jag vet inte, jag vill inte döma varken den ena eller andra och allt som sker har säket någon mening. Men tanken bara slog i mig..idag..i lugnet där bland lingonen.

Jag tänkte oxå på Jonathan och hur klok och älskvärd han var. Hur han kunna glädjas åt en bikupa och honungen han fick slunga, hur han en kväll bakade flera sorters kakor och åkte in med på kontoret på natten för att överaska sina arbetskompisar, hur han kunde ringa och gråta i förtvivlan för att han kört ihjäl en liten fågel, hur starkt han kände för sitt skapande och passionen i det han tog sig för. Men nånstans orkade han inte med det mera. Så svårt att förstå när man sett hans glädje för det lilla i livet, sett hans uppfinningsrikedom få form i konst eller heminredning. Hur kan en själ så god, så varm och så klok välja att inte finnas mer? Vad är det vi som är kvar ska lära oss av dig Jonathan? Varför finns du inte mer lilla ängel? Livet är svårt utan dig. Hur ska jag klara ledsaga lillbror din genom livet, från ungdom till vuxen. Jag hade behövt din hjälp, dina alltid uppmuntrande ord. Känner mig vilsen , var snäll och led mig på rätt spår igen. Sitter du där uppe och tittar på mig nu? Är du glad för att jag sätter ord på mina tankar? Har du det bra älskade ängel?

Tårarna Jonathan är bara ord som aldrig blev sagda, smärtan är bara saknaden av en älskad person. Och du är saknad. Varje minut, varje andetag finns du i mina tankar. Mitt liv är nu är inte det liv jag är van att leva, och tänk Jonathan att jag hade mage att klaga innan. Innan detta visste jag inte ens vad smärta, sorg och olycka var. Jag vet att du vill att vi ska leva, leva livet passionerat och fullt ut. Det är det jag har som mål, men när vart och hur, den frågan ställer jag mig varje dag.

En dröm

Du kom till mig i natt...änligen...som jag har längtat. Du kom till mig fast bara i min dröm. Det är tre månader sen du försvann och jag har saknat dig älskade ängel. I drömmen var du så levande, så lycklig. Ditt ljusa hår blåste i vinden, du stod lutad mot en grind, ungefär som på fotot jag har på dig när du spelade Rasmus på luffen du vet. Du stod där med ditt allra gladaste leende, det där leendet som kan smälta en modershjärta på 2 röda sekunder. Vet du, du sa att allt var ett skämt, att du var här nu. Jag minns att jag gick tillbaka flera gånger för att se om det var sant och varje gång stod du där vid grinden, glad och lycklig, pratande med folk som fann i din närheten.
Först när jag vakande var jag så lycklig, lycklig att jag fått se dig i min dröm, så fin och så lycklig som du var. Sen kom saknaden, den förbannade saknaden som gör så jävla ont. Jag vet älskade Jojjo att jag måste släppa taget, men det är så svårt.
Jag saknar dig så. Jag saknar dina vackra sms, våra samtal, dina små presenter som du kom med alla dina ideer och upptåg alla frågor du hade som du ringde till mig för att få svar och råd på. Det är ett jävla stort tomrum du lämnat efter dig. Hur fyller man ett tomrum efter ett förlorat barn? Vad ska man fylla det med annat än alla minnen jag har.. Idag har vart en dag med mycke tårar min ängel, men tårar är bara ord som aldrig får sägas, kärlek som aldrig får visas. Jag älskar dig Jonathan härifån och till evigheten. Ge mig styrka och kraft att se det goda i livet. Du har 3 fantastiskt fina syskon som jag älskar över allt annat och lilla Alfons som ger mycke glädje. Ge mig kraft älskade ängel att orka igenom dagarna som svåra...

Fick lite tröst

Igår hade jag ett tröstande samtal...inte för att min saknad och min smärta blev mindre, men jag fick saker förklarat för mig som ökade min förståelse och som gav tröst. Igår samtalade vi om livet och om döden. Vi pratade i flera timmar. Det kändes bra därför att jag nu vet att Jonathan är inte borta, han finns bara i en annan livsform, en annan dimension. Han har det bra där han är. Jag fick dom bevis jag behövde för att veta att det är sant.
Jag vet ochså att jag måste lära mig acceptera det som hänt, även om jag inte är där än. Jag måste släppa taget om min ängel och låta honom fortsätta med den uppgift som är hans. Hur släpper man taget om ett älskat barn? Hur accepterar man att ens barn valde att lämna oss i sorg och förtvivlan? Jag vet inte än, men efter samtalet igår förstår jag att det är mot det målet jag måste sikta. Jag måste släppa min ilska, min skuld och acceptera valet älskade ängeln gjorde. Inte bara för min egen skull utan oxå för hans. Jag vet inte hur, jag vet inte när jag vet bara att jag måste ta emot all hjälp jag kan för att nå dit.
Men det svåra är att smärtan finns där och även den fysiska saknaden av ett älskat barn, mitt barn..hur lär man sig leva med den saknade?...hur lär man sig leva ett liv med en familjemedlem mindre? hur lär man sig att klara av att se smärtan i syskonens ögon? Svar jag vet inte, jag är inte där än. Jag vet bara att jag måste hitta vägar, mina vägar i livet. Jag måste för min, för syskonen, för min älskades och inte minst för Jojjos skull. Älskade ängel, ge mig den styrka det krävs, ge mig kraft att välja kärlens väg, visa mig vägen älskade ängel, för du om någon vet...

Carl i magen Jonathan

Carl i magen Jonathan..Jag heter Carl i magen Jonathan...Jag kan se det framför mig såsom det vore igår. Han står där med sitt ljusa yviga hår och sina pliriga blå ögon, han kan väll vara en sisådär 3-4 år och har börjat förstå att han har flera namn, inte bara Jonathan... jag fick säga det till honom flera gånger. Carl efter pappa, Emanuel efter gammelfarfar och Jonathan som bara är ditt alldeles egna namn. Han försvann en stund för att komma tillbaka och med sitt brådmogna sätt ställa sig framför mig och bocka fint och säga - Jag heter Carl i magen Jonathan :). Imagen vart hans sätt att säga Emanuel.. Jag minns det som igår och minnet gör mig ledsen samtidigt som jag inte kan låta bli att le. Carl i magen Jonathan..min ängel...

Det är konstigt det där med minnen, hur dom kan påverka vårt sinne. Hur ett minne både kan få en att le och gråta på en gång. Jag har dåligt minne, på gott och ont. Jag glömmer oförätter lika fort som jag glömmer det jag vill minnas. Men glömskan skrämmer mig, för med Jonathan är minnena det som gör honom levande, och jag vill minnas, för så länge någon minns, så länge han lever i minnet finns han. Idag gör minnet ont, jävligt ont. Den suger all min kraft och det svider långt under skinnet. Jag vill inte inte att Jonathan ska vara ett minne. Jag vill ha honom här. Levande, klok och glad. Jag vill inte gå till en kyrkogård och läsa mitt barns namn på ett kors, jag vill inte leva med "aldrigheten", jag vill inte vakna varje morgon men en iskall klump i magen som talar om det jävulska sanningen ...Att minnet är allt du har kvar.

När jag tänker på min son Jonathan fylls jag av så många känslor. En våg av kärlek och tacksamhet sköljer över mig. Tacksamhet över att jag fick låna en sådan underbar son i 23 år. Kärlek för han var en person som var så lätt att älska. Sen kommer ilskan, den som kommer som en spark bakifrån, ilskan över att valet han gjorde, ilskan över att världen är en sån tuff plats att leva upp i.Så har vi sorgen och saknade som smärtar som salt i ett öppet sår, den som förlamar, den som gör mig svag på gränsen till livstrött. Sorgen över att aldrig få se Jonathan växa upp, aldrig få träffa honom mer, aldrig få se honom gifta sig och skaffa familj, aldrig få bli gammal med min son vid sidan om. Saknaden som är min ständiga följeslagare i allt jag gör och allt jag upplever. Sen kommer stoltheten, den vackraste av alla känslorna, den som skänker mig lite tröst, stoltheten över vem Jonathan kom att bli. Han blev inte framgångrik, inte ens rik i pengar mätt. Han blev mycke mer än så. Jonathan var kärleksfull mot alla och en var, han hade mycke få fördomar och dom han hade älskade han att utmana, han kunde få folk att tänka i nya banor, han hade fler begåvningar än de flesta jag känner men hade inget behov av att hävda sig. Han kunde odlade bin med samma passion som han skapade drömmar. Han var rädd om allt levande och kunde se det vackra i naturen och såg ett konstverk i det vi andra kallar skräp. Han gav sig passionerat och helhjärtat in i allt han fann intresse i...Ja stolt ...det är ett vackert ord och stolt det är jag..

Men att drabbas av att ens barn själv väljer att inte leva längre är svårt. Ibland känns det som om jag inte kände mitt barn..Vi kunde ju prata om allt, om livet och om döden. Jonathan var en gåta, för oss alla. Han hade ett djup och en sårbarhet som han visade men inte i sin fulla bredd. För mig var han livet själv..Jag älskade hans sårbarhet som gjorde honom mänsklig, jag älskade hans djup som gjorde honom klok men det är troligtvis det i kombination med hans totala hängivelse för allt han kände, och Jonathan kände mycke och starkt , som oxå gjorde att hans liv blev tufft.
Jag kan ändå inte sluta tänka...varför, varför Jonathan lämnade du oss?? Varför fick vi inte hjälpa dig?? Varför såg du inte din egna storhet?? VARFÖR???

En plats på kyrkogården...

Min son har fått en egen plats nu...eller kanske är det så att vi som stod Jonathan nära har fått en plats dit vi kan gå, en plats för oss att minnas, att gråta och ett ställe där vi på riktigt förstår att Jonathan är borta.. Jag lever fortfarande stundtals i förnekelse, tror inte jag klara att ta in allt, klarar inte av "aldrigheten" i sin totala omfattning. Då skulle jag dö, sluta andas och själv bli en del av "aldrigheten". Jag låter det sjunka in, lite i taget så mycke jag klarar utan att bli galen.
Ibland blir jag rädd, rädd för att släppa in sorgen i hjärtat,istället bara låta det stanna i hjärnan där smärtan är mildare. Hålla den kvar där ..där i intellektet där man kan kontrollera den. Men jag vet, jag vet allt för väl att sorgen måste få nå mig, nå mig där det gör som ondast. Endast då kan jag lära mig leva med min sorg, inte i min sorg. Så jag tar ett steg i taget, ett steg .....

Vi hade endå en fin och lugn Urnsättning i fredags. Så fin som något sånt någonsin kan vara. Att bära sin son i en urna, en urna som trycks mot min mage så som min ängel gjorde under 9 månader och det var mot min mage han tog sina första andetag. Därför kändes det som min rätt att bära honom och lägga ner honom där han har nu får sin sista vila. Det är hans aska som ligger där, hans vackra själ är fri...inga sorger finns där mer, ingen ångest eller smärta. Men ändå gör det så ont...så ont att han valde en väg som jag inte får dela med honom, ett val jag aldrig kommer få chansen att förstå, ett val som blev till en livslång sorg för oss som finns kvar här. Hur ska man orka när smärtan blir värre för varje dag, när ångesten finns med mig i varje andetag. Älskade ängel ge mig kraft att orka, ge mig styrka att kunna se det vackra i livet, i dom som jag har kvar, dina syskon och min familj. Ge mig styrka Jonathan så jag orkar....

Måste jag...

Måste jag allt detta....Idag orkar jag inte skriva så mycke. Det är en tuff dag i morgon. I morgon ska jag sänka ner det som är kvar av min son i ett hål i marken...Det är en mardröm, en jävla fucking mardröm som jag vill vakna ur NU...
Min son som var så levande, så kärleksfull, så oförglömlig för oss som fick den äran att lära känna honom. Nu ska jag gå till en grav och läsa min sons namn på en gravstenen. Jag ska fortsätta mitt liv fastän en stor del av mig är borta, jag ska måsta gå igenom sorgens alla skepnader och lära mig leva med "aldrigheten". Aldrig mer, i allfall inte i detta livet ska vi ses, prata eller beröra varandra.. Jag saknar dig Jonathan..Du var så klok, som en liten Gubbe :) kommer du ihåg att jag alltid sa att du är en gammal själ i en ung kropp... Så mycke mer jag tyckte du hade att ge...

Varför finns du inte mer? Varför fick vi inte ha dig kvar? Varför valde du den väg du valde? Älskade Jonathan du fattas mig...min ängel så vacker du är

Skuld är en tung börda att bära

När man mister ett barn kommer man i kontakt med så många olika känslor så som sorg, saknad, ilska, tomhet och så det värsta och den mest nedbrytande av alla SKULD. Känslorna slår till när som helst, ibland smyger dom sig på på mig som en stillsam obehaglighetskänsla ibland slår dom till med full kraft, som ett knytnävsslag i mellangärdet. Jag kippar efter luft, oförmögen att fatta vad som slog mig, tills minnet hinner ifatt mig och jag minns, jag minns att mitt barn är borta, borta för alltid.
Dom olika känslorna kan komma var för sig eller flera på en gång..jag känner vanmakt, för jag VET att detta är inget som kommer försvinna, det är något jag måste lära mig leva med. Och det .....det skrämmer skiten ur mig.

Ibland kommer den förlösande gråten...den liksom släpper ut det övertryck av känslor som slåss inne i min kropp..Ibland är gråten stillsam och lugn, ibland gråter jag så känner att tårarna smakar galenskap...ja jag tror vissa stunder att nu, nu slår galenskapen till. Det sliter i kroppen och jag vill stundtals dö, för smärtan i själen och i hjärtat blir övermäktigt. Mer än vad man klarar.. Men ändå..långt där inne känner jag ändå viljan till att fortsätta, en vilja att leva det liv jag fått, tills dagen kommer då jag får möta min älskade Jonathan igen. Jag är inte längre rädd för jag vet att den dagen när den kommer får jag åter så min ängel. Under tiden får jag kämpa med livet här och finnas för mina andra barn och barnbarn.

Jag vill ändå återkomma till detta med skuld...denna värsta av alla känslor, den som sliter mig i stycken, gör mig sömnlös om nätterna, den som tar all den lilla kraft jag har mitt i sorgens helvete där jag befinner mig. Svaret på frågan är JA, ja jag känner skuld och det vore konstigt annars. Min son är död och jag kunde inte hjälpa honom.
Man blir väldigt ambivalent i sina känslor när man drabbas av att ens barn väljer att ta sitt liv. Som om du har en inre dialog och du har 2 inre röster. En som klandrar och känner skuld, en som resonerar för att den som känner skuld ska komma att känna sig skuldfri. Jag vet att jag ALDRIG med AVSIKT gjorde något som påverkade Jonathan att göra det val han gjorde, men ändå känner jag skuld och otillräcklighet. Känner skuld för att jag inte kunnat ge honom de verktyg han behövde för att klara det liv han kom att leva, skuld för att jag inte riktigt förstod hur dåligt han mådde, skuld för att jag kanske inte gav honom tillräckligt med stöd och kärlek. Och det GÖR ONT. Jävligt ont. Det som ger tröst är att Jonathan ofta tala med stolthet om sin uppväxt och att han var ett kärleksfullt barn som strödde kärleksförklaringar omkring sig. Dom är som små skatter att ta fram när skuldbördan blir för tung.

Jag kommer måsta jobba med mina känslor och allt runt den förlust det innebär att ha förlorat Jonathan. Han var en klok liten kille och på något sätt känner jag hans närvaro när allt blir som svartast. Jag kan nästan höra hans röst..Morsan du har gett mig så mycke, nu är det din tid att tänka på dig själv. Älskade Jonathan..Jag saknar dig så...Dina kloka ord, ditt kärleksfulla sätt och din tröstande kram. Du var som en dynamitgubbe..du brann upp alldeles för snabbt och försvann med en smäll.

Jag har tänkt på Gud idag...

Jag har tänkt på Gud idag. Det är sant, det har jag. Det finns tid för sånt när man inte har jobb.För jag har märkt att när man drabbas av en svår sorg eller förlust blir man prövad...man blir prövad på många många sätt. Man blir prövad på sin syn på nästan allt och alla, och tro mig, det är jävligt tufft att hålla kvar vid sina gamla ideal.

När man drabbas av en personlig eller världslig katastrof vill man antingen hitta en en mening med det, eller hitta någon att lägga skulden på. En del lägger skulden på sig själv, en del lägger den på Gud men jag lägger den på det samhälle vi alla hjälp till att skapa. Jag är inte arg på Gud, jag tror överhuvudtaget inte han har med Jonathans självvalda död att göra över huvudtaget, inte med någon annans död heller. För mig är Gud fortfarande god, han skapade oss alla med en fri vilja och den har vi använt på flera andra sätt än bra.

Jag tror inte Gud har skapat pengar som i sin tur gör människan girig, jag tror inte gud skapade droger så våra medmänniskor blir drogmissbrukare, jag tror inte gud släpper ut gifter i luft och våra hav, det gör vi så bra själva, jag tror inte Gud våldtar, mördar, krigar eller plågar barn, djur eller andra levande ting utan det är mäniksor, jag tror inte Gud dömer människor som inte är som andra, jag tror inte Gud gör samhällen som är uppbyggda på överkonsumtion som göra att vi lägger våra värderingar på det vi äger och inte på det vi gör.. Det här samhället gör så att våra unga tjejer och killar inte känner att dom passar in, det gör att om man inte är lycklig=framgångsrik har du inget värde. Det bygger på att snyggast och rikast vinner. Våra barn matas med falska ideal, vi vuxna åker bara med i karusellen.. Det höga förväntningar som läggs på dom unga, att man ska vara lycklig..jämt...annars är det något som är fel. Är du inte bra i skolan slussas du ut i arbetslöshet och har svårt att hitta din plats, är du sen känsligt lagd så blir det jävligt jävligt tuff

Nej jag är inte arg på Gud ...jag är arg för att unga människor ska behöva må dåligt, att jordens resurser bara tillhör en minoritet av världens befolkning. Arg för att jag känner vanmakt inför den framtid vi skapar åt våra barn..Arg på de giriga människor som förstör vår planet och därmed vår framtid...

Tro nu inte, inte ens för en minut att jag är så arg som jag låter. Men jag har tänkt mycket på Gud i dag. Och jag har tänkt på ordet tacksamhet. Ibland är jävligt dålig på det...det där med tacksamhet..jag liksom hakar upp mig på det jag är otacksam över. Så nu ska jag skriva en lista på vad jag är tacksam över så jag för en stund mitt i allsorg och saknad ändå kan se att det finns saker att vara tacksam över

1. MINA BARN: Jag har 4 fantastiskt vackra, intelligenta och roliga barn. Emma min enda dotter som är fantastisk med sin lilla son, alltid vart så förståndig och skötsam (för det mesta :)) Tom..min politker, färgstark, åsiktstark och som slåss för det han tror på Jonathan min ängel som jag fick äran att bära föda och ha i mitt liv. Lilla Ludde mammas minsting som slår mig med häpnad med sin klokhet och sin hemlighetsfulla stil.
2. MIN KÄRLEKSFULLA POJKVÄN som står vid min sida trots det som hänt, som aldrig slutat älska mig trots att jag inte alltid gjort mig förtjänt av hans kärlek. Han ser med kärlekens ögon på mig och för det är jag honom evigt tacksam
3. MIN HUND som ger mig villkorslös kärlek dygnets alla timmar
4. MIN FAMILJ OCH MIN SYSTER som jag älskar fast inte alltid visar det
5. NATUREN som ändå alltid lyckas ge mig en stunds inre fri
&. GAMLA OCH NYA VÄNNER...alla ni som står mig bi och som finns där när jag behöver er
7 ÖVRIGT allt som jag borde vara tacksam över men inte kommer på just nu :)

Jag ska tända ljus i kväll och titta på bilder på ängeln och minnas..Mina minnen är det värdefullaste jag har ooch jag vill ha dom levande. För så länge jag och andra minns finns Jojjo kvar. Jag tittar på bilder och jag gråter och jag skrattar. Kan inte ännu förstå att jag inte ska få se dig mer, aldig höra din röst..Men du lever i mitt minne älskade ängel..och du berör...jag är stolt att du valde mig till mamma, men faan vad saknade gör ont...

Ännu en vecka har gått

Ännu en vecka har passerat utan Jonathan...sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar och timmar till dagar och dagar till veckor. Det är otroligt det här med tiden. På en sekund kan ens liv förändras, slås i spillror för att sedan aldrig aldrig bli det sammma igen. Ena sekunden så levande och andra borta för alltid.

Gruvar mig för det som ska hända på fredag...Jag ska bära min son i en urna och gräva ner honom under jord. Jag har burit dig i min kropp, jag kände dig och älskade dig innan du ens var född och nu ska jag tvingas lägga det som är kvar av dig på en utsedd plats på kyrkogården. Det kommer bli smärtsamt. Men på något sätt känns det som det är min sak att göra det. Jag vill göra det..Men jag är rädd...rädd för all den smärta och sorg jag kommer känna, rädd för vilka undertryckta känslor som kommer att komma fram.

Jag hade en ganska bra dag igår älskade ängel.Mina vänner Tomas och Veronika kom på besök..Dom hade sina papegojungar med sig. 3 ljuvliga söta små gröna under i en låda som handmatas var 4e timma. Du hade älskat dom. Kusinen din var hemma. Det gör ont att du inte var där, ont att se dina vänner leva medans du är nån annanstans. Du gör dig påmind och sorgen är med mig i alla ögonblick. Munnen skrattar men hjärtat gråter.
Krille finns här, han älskar mig trots allt vi får gå igenom. Han sörjer med mig älskade ängel. Jag hoppas du vet hur speciell du var för honom oxå. Vi pratar om dig...det känns skönt att nämna ditt namn. Men du fattas oss varje vaken minut..

Ett samtal

Jag ringde ett samtal idag..På ett jobb. Det var du Jonathan som tipsat om jobbet, okej...det kanske låter lustigt för er som läser och jag ska inte gå in på vem som framförde meddelandet. Du hade sagt att jag skulle söka ett jobb i Linköping där jag skulle jobba som fritidsledare men handikappade. Jag kollade Ams sidor men hitta inget jobb, det var bråttom hade du sagt..Jag stängde ner den där sidan som jag hatade sen innan. den hade inte gett mig något jobb förut. Inte ens en arbetsintervju. I tanken tänkte jag...det var en bluff..

Men efter en stund tänkte jag, det är väll faan om min pojk ljuger :( Jag slog upp sidan igen och tänkte i mitt stilla sinne att nu ska jag gå igenom varje kategori och alla jobb i Linköping. Och där...under naturbruk..där jag aldrig tittar fanns det. Arbetsledare för dagversamhet med hästar på gård 2,5 mil utanför Linköping.

Jag slog en signal idag. Ska dit på måndag. Läget är kanske inte så bra, 2,5 mil utanför Linköping åt "fel håll" och tajmningen suger, jag vet inte ens om jag klarar ta på mig en ny arbetssituation redan..Men det var ändå ett lustigt sammanträffande. Kankse tyckte du älskade Jonathan, att mamma behövde komma ut i verkligheten igen om så bara för en dag eller så är det meningen att jobbet ska bli mitt och då får resten lösa sig. Är det meningen så är det....Eller?????

Om jag kunde..

Om jag kunde skulle jag vrida klockan tillbaka..jag skulle vrida den tillbaka så långt att jag kunnat räddat dig...jag skulle ta dig i min famn och säga hur mycket jag älskar dig, jag skulle inte släppa dig förrän du förstod hur älskad du är
. Om jag kunde skulle jag ge dig all den styrka man behöver för att klara det som kallas livet...om jag kunde. Men jag kan säga dig nu kära Ängel att du finns i mina tankar och i mitt hjärta, du finns i tårarna jag gråter..du finns i allt vackra jag ser. Jag kan säga det nu JAG ÄLSKAR DIG

Jag såg en vacker fjäril igår, den flög framför mig en lång stund tills den satte sig på en blomma framför mina fötter. Den var liten och färgstark, precis som min Jonathan :) Jag vill tro att min ängel var där. Det kändes så

Till Jonathan min ängel

Jag hade en helvetisk dag igår. Sorgen och saknad slog till med sådan kraft att all mening med livet bara försvann, den rann av mig som regnvatten på ett löv. Kvar fanns bara saknad och tårar.

När den slår till känns det som alla nerver i kroppen lägger sig utanpå skinnet, jag vill fly från det enda jag inte kan fly ifrån....Mig själv.

..Jag grät hela kvällen älskade ängel, jag grät för stunderna med dig som aldrig kommer igen, jag grät för att du aldrig förstod din egen storhet och jag grät för alla oss som är kvar och måste bära saknade efter dig.

Jag kommer ihåg Jonathan, när du satt på golvet i ert rum på Toarp, du var knappt 5 år fyllda, du satt där med en ABC bok och du läste högt..Hörde jag rätt?? Vem hade lärt dig och läsa älskade ängel? Du knäckte läskoden med hjälp av en sliten tunn bok med bokstavsrim, en bok som du älskade. Redan då var du steget före :) Så många minnen...

Förstod du inte att mitt liv aldrig kan bli helt utan dig? Jag vill inte klandra dig Jonathan för jag vet, jag vet hur det känns när mörkret och hopplösheten sluter sig runt en, men ibland blir jag arg..Arg på valet du gjorde. Du hade så mycket att ge oss andra, du var klok och kärleksfull. Varför lyssna du inte på mig? Jag vet att du var deprimerad, det är en sjukdom, men ändå är det så overkligt att du, att du din spillevink kunde välja att lämna oss. Det går fortfarande dagar som jag förnekar det..Jag vill inte tro.

Men älskade ängel, tro inte, inte ens för minut att min kärlek till dig kommer upphöra, eller att jag är mindre stolt över dig nu. Jag bryr mig inte om vad du hann prestera eller inte. Det är oviktigt idag, utan jag är stolt över den person du kom att bli. Dina värderingar, ditt sätt att behandla andra, dina aldrig sinande idéer och din förmåga att se det stora i det lilla.

Kärlek..

Den här sidan fick jag av min älskade son Jonathan i Julklapp å 2007. Föga visste jag då att han skulle lämna oss den 13 juni 2010. Om jag ska vara ärlig har jag inte tänkt så mycket på det här förrän nu.

Min son tyckte jag besatt så mycket klokhet och att det fanns så mycket inom mig som skulle ut. Nu Jonathan ska detta bli mitt sätt att hedra dig. Den här är för dig och mig och för andra som vill.

Men dig kunde jag prata om allt..Om allt mellan himel och jord..allt från galenskap till kärlek. Du lyssnade alltid. Våra samtal fattas mig. Jag vill ta min telefon och ringa som så många gånger förr, men det finns ingen telefon i himlen :( Det gör såååå ont..så ont.

Jag bär en saknad i min själ och mitt hjärta. Ett stort svart hål finns där nu. Ibland kan jag dölja det, men för det mesta lyser det igenom. Jag tar på mig "gladmasken" men den är falsk och allt som är falskt tar energi. Jag vill slita den av mig, skrika och slå, men mitt förnuft håller mig sansad även om jag inombords gråter. Sorgen förlamar mig, ger mig tankar som skrämmer mig, men för dina syskon, som jag älskar högre än livet själv, måste jag härda ut. Jag lever för dom nu, inte för att jag själv vill. Jag hoppas att jag nån gång hittar glädjen i mig själv, i livet och att jag blir vän med sorgen och saknaden. Den kommer aldrig att lämna mig, det vet nu, men jag hoppas den lindras med åren. Älskade Jojjo ...du fattas mig..