Saknar....

Jag saknar...jag saknar varje vaken sekund. Jag lägger mig i saknad och jag vaknar i saknad. Den äter mig levande inifrån och ut. Jag undrar hur länge jag ska orka? Hur länge orkar man leva med saknaden efter ett älskat barn? Det har gått lite drygt 3 månader nu, och min kropp känns ihålig, som om saknaden ätit allt utan skalet. Jag lever inte, jag försöker att överleva. Jag tittar mig i spegeln och ser nån som är jag men ändå inte. Jag känner inte igen ögonen, för dom jag ser i spegeln är lika döda som mitt älskade barn, jag ser hur sorgen sätter sina spår i min hud och i min kropp. Det som en gång var jag var stolt och inte rädd för folk. Den jag möter i spegeln vill inte träffa någon. Hon vill stänga in sig och slippa möta folks reaktioner, hon vill inte spegla sig själv i andras ögon....Så fort ett liv kan förändras, så fort det kan gå från att ha ett liv före och ett liv efter. Ett enda samtal och allt man hade raderas ut lika snabbt som det tog att lyfta på luren. Ett samtal och mitt liv blir aldrig som förut....ett samtal och mitt barn finns inte mer.... Jag har inte orkat skriva ner hur det samtalet var, hur mitt liv föll i spillror. Men jag ska berätta, jag ska sätta ord på det. Bara inte än, det gör för ont att minnas..