Fick lite tröst

Igår hade jag ett tröstande samtal...inte för att min saknad och min smärta blev mindre, men jag fick saker förklarat för mig som ökade min förståelse och som gav tröst. Igår samtalade vi om livet och om döden. Vi pratade i flera timmar. Det kändes bra därför att jag nu vet att Jonathan är inte borta, han finns bara i en annan livsform, en annan dimension. Han har det bra där han är. Jag fick dom bevis jag behövde för att veta att det är sant.
Jag vet ochså att jag måste lära mig acceptera det som hänt, även om jag inte är där än. Jag måste släppa taget om min ängel och låta honom fortsätta med den uppgift som är hans. Hur släpper man taget om ett älskat barn? Hur accepterar man att ens barn valde att lämna oss i sorg och förtvivlan? Jag vet inte än, men efter samtalet igår förstår jag att det är mot det målet jag måste sikta. Jag måste släppa min ilska, min skuld och acceptera valet älskade ängeln gjorde. Inte bara för min egen skull utan oxå för hans. Jag vet inte hur, jag vet inte när jag vet bara att jag måste ta emot all hjälp jag kan för att nå dit.
Men det svåra är att smärtan finns där och även den fysiska saknaden av ett älskat barn, mitt barn..hur lär man sig leva med den saknade?...hur lär man sig leva ett liv med en familjemedlem mindre? hur lär man sig att klara av att se smärtan i syskonens ögon? Svar jag vet inte, jag är inte där än. Jag vet bara att jag måste hitta vägar, mina vägar i livet. Jag måste för min, för syskonen, för min älskades och inte minst för Jojjos skull. Älskade ängel, ge mig den styrka det krävs, ge mig kraft att välja kärlens väg, visa mig vägen älskade ängel, för du om någon vet...