Det finns människor, inte så många tyvärr, som fått mig att känna mig villkorslöst älskad. Min ängel Jonathan är en av dom, min nuvarande pojkvän är en och så min älskade hund förstås, men hon är ju ingen människa eller?
Vad är det egentligen som symboliserar villkorslös kärlek? Är den olika från människa till människa eller är den liksom universiell? Har det med kemi att göra eller är det ett utbyte av energi som på något sett sker bortom det man kan förstå med sitt intellekt? Hur kan man känna sig villkorslöst älskad av somliga och i andra fall inte alls? Är den ömsesidig?
Min ängel var inget helgon, inte nån Dali Lama på något sätt. Han var människa med fel och brister precis som alla andra. Men ändå, på något sätt något mer. Det finns något ogreppbart där. Fastän Jonathan och jag haft våra upp och nedgångar i vår relation, har jag ALLTID känt mig älskad, accepterad och förstådd. Under årens lopp kom han att förstå att han växt om mig på det intellektuella planet och behövde inte hävda sig, vilket förekom under tonårsperioden, ganska ofta. Våra samtal kom ofta att bli svävande, flytande, snabbt hoppande från det ena ämnet till det andra. Bägge ivriga att delge varandra sina tankar. Min pojkvän sa ofta, efter att ha lyssnat på våra samtal, vad pratade ni om egentligen?
Gud vad jag saknar dessa samtal...så ofta jag tänker, att det här skulle jag vilja prata med Jojjo om. Senast idag när jag tittade på en film (http://www.vimeo.com/9928120) där kvinnan började prata om Tessla...oh Jonathan så före din tid du var..Så mycket av det du sa var rätt och klokt...Jag vill ha dig här, jag vill höra din röst, jag vill se dina livfulla ögon och framför allt ....jag vill känna din villkorslösa kärlek. Jag hoppas Jonathan att du vet hur älskad du var/är....hur saknad...hur stolt jag är över dig...Villkorslös kärlek Jonathan, det visste du hur man förmedla, iallafall till mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar