Sorgens uttryck följer inget manus, den är oberäknelig

Det är svårt det här med sorg, den följer inget manus utan är totalt oberäknelig....Men en sak har jag märk. Trycker jag undan den, eller förtränger den dyker den upp när jag minst anar det.
Efter att ha spenderat ett par dagar med älskade dottern och barnbarnet och inte riktigt haft tid att sörja, utan haft "gladmasken" på ett par dagar kom bakslaget som ett brev på posten. På vägen hem på tåget kom det, alla tårar och förtvivlan jag lagt på is dom sista dagarna. Bara tur att jag hade enkelsäte och att det var lite folk.
Hur kan man ha så många tårar kan man fråga sig? Jag tror svaret är ganska enkelt. Det beror på att är sorg är kärlekens baksida. Man sitter där på tåget och känner sig amputerad, precis som en del av mig själv blivit avskuren med en trubbig kniv, och jag känner fantomsmärtor, smärtor efter den del av mig själv som jag förlorat.Jag sörjer inte bara den förlorade biten utan ochså det att jag måste lära mig leva utan den. Precis som om jag blivit handikappad och inte fått några hjälpmedel som får livet att fungera. Helt enkelt fungerar jag inte som innan, och det skrämmer. Mitt minne är "ett minne blott", som om hjärnan blivit inbäddad i bomull, som om livet antingen går i slowmotion, eller fullständigt rusar fram. Jag är lynnig, oberäknelig i humöret, ömsom kall och avtrubbad, ömsom så känslosam att minsta känsla gör mitt känsloliv till "hela havet stormar". Aptiten är är lika oberäknelig som känslorna, ibland finns den inte eller så övergår den i ett okontrollerat ätande på gränsen till frosseri. Sötsuget finns där ständigt för att ge mig dom kickar kroppen behöver då sorgen suger all min kraft. Det känns som jag men ändå inte. Det kallas livet efter, och gudarna ska veta att jag saknar livet före varje vaken sekund. Om jag bara kunde skulle jag dra klocka tillbaka, göra saker annorlunda, men sånt, det fungerar bara på film.
Jag såg en intervju med Camilla Hedenmark idag, en mycke stark intervju som handlade om psykisk sjukdom och om känslan att vilja ta sitt liv. All heder åt henne som så öppenhjärtligt blottade sina tankar och berättade om sitt liv. Det var tungt att se/höra för så mycket stämde in på min älskade ängel. Om den smärta och sorg han kände, om omgivningens oförståelse (som inte var menat som det) till hans sorg, eftersom vi alla såg Jonathan som sååååå stark, smart och klok. Hur han började bli självanklagande, avstäng känslomässigt vilket vi tolkade som ett tecken på att han började må bättre. Hur lugn han var sista dagarna då han med all säkerhet redan fattat det hemska beslutet att ta sitt liv. Varför såg jag inte signalerna som fanns där? Jonathan hade så mycke fina egenskaper, så mycke klokhet och energi att det inte fanns på kartan att han skulle ta sitt liv. Visserligen var han, som han sa själv, en obotlig romantiker, ständigt bärande på en känsla att vilja älska och bli älskad, alltid en stark vilja att göra andra lyckliga. Vart någonstans tappade min ängel viljan, vad var det som gjorde honom så sjuk på så kort tid? Det gör ont att inte förstå. Jag som är hans mamma och som alltid vart hans mentala/känslomässiga sparringpartner.
Jag gråter en stund för dig älskade ängel, för åren vi aldrig kommer få, för allt jag velat uppleva tillsammans med dig som aldrig kommer att upplevas, för barnbarnen jag aldrig kommer få krama, för samtalen som aldrig kommer att pratas, för konsten du aldrig kommer att skapa, men mest gråter jag för tomrummet du lämnat efter dig, för din vackra själ. Du gjorde mig så stolt älskade ängel, men din smittande attityd och vackra värderingar. Älskar dig Jonathan<3