Maskerna vi bär....

Tänk dig ett möte mellan två människor där inga masker finns, ett möte där själ möter själ, ett möte där masker och fasader inte finns. Hur underbart vore det inte. Tänk att möta en människa utan allt det som vi själva lagt på oss, utan det som vi lärt oss dölja.
Tänk dig ett möte med en människa där inte status, pengar, utseende eller anseende spelar någon roll. Tänk vad "vackra" människor vi skulle möta då. Människor som är äkta, som visar vad dom känner, tänker och upplever. En människa utan rädslor.

Jag tänker mycket på sånt nu när jag lever i min sorg. När fasaden rämmar och spricker. På all den energi folk lägger på fasader och masker, energi man kunde använda i kärlekens tjänst istället. Vart någonstans på vägen har man lärt sig att lägga på en mask som talar om för andra att jag mår bra, när hela mitt inre håller på att få mig att gå i bitar. Vart och när lärde jag mig att det var "fult" eller "sämre" att visa när jag mår dåligt än när jag mår bra. Vem eller vad har lärt mig värdera bra eller dåligt?
Tanken kom över mig idag när jag tog min dagliga långpromenad med hunden. I skogen bär jag aldrig någon mask, där är jag fri...Även om jag själv ser mig som en väldigt öppen person. I skogen känner jag mig fri och konstigt nog mår jag som bäst där. Där fylls jag av energi och glädje, där är jag bara jag, där känner jag mig aldrig ensam eller missförstådd.
Någon skrev i dag att psykologen sagt att man inte ska gråta av sorg inför sina barn och tanken slår mig VARFÖR? Varför ska jag inte det? Vem sätter normen att gråt är sämre än skratt, att sorg är sämre än glädje? Är dom inte alla delar av livet, liksom olika sidor av samma mynt? Ska jag sätta på mig masken inför mina barn, ska jag lära dom att visa upp något annat än deras rätta jag,ska jag ska i min enfald tro att mina barn inte ser och känner att sörjer. Min sorg är är ju bara baksidan av min kärlek till ett älskat barn.
Det är inte gråten och sorgen som är det farliga, det kan det inte vara. Visst är det jobbigt för ett barn att se sin mamma ledsen, det gör ont, men vi kan inte skydda våra barn från livet, vi kan bara stödja dom och försöka ge dom verktygen att klara av det. Det farliga är när vi inte pratar om det, när vi låtsas att den inte finns. Det farliga är när vi inte talar om kärleken vi har till barnen som finns kvar, när vi inte visar hur mycke dom betyder för oss. När vi visar och pratar om sorgen ger vi inte bara oss själva chansen att läka, vi ger våra barn verktygen...vi ger dom rätten till att sörja det dom kommer sörja i framtiden. För ingen kommer undan sorgen...
Om barn får se och uppleva sorg och oxå se oss börja leva igen, slipper dom vara rädda för den. För masker och fasader handlar mycke om rädsla, rädslan att inte accepteras för den jag är där jag är i livet. Rädslan att vara misslyckad och svag. Är man svag bara för att man sörjer? Är man stark bara för att man inte visar sina känslor?
Jag tänker på min son, den fina vackra själ som han var. Hur han måste kämpat för att inte visa sig svag...så rädd och ensam han måste känt sig. Hur tungt det måste vara att se döden som en lösning när livet har så mycke mer att ge, när hjälpen finns men man inte kan se den. Hur han måste känt sig misslyckad fastän det bara var livet han mött, sorgen som är en del av våra liv. Jag har sett min sons själ, jag vet hur vacker den var. Vackrare och kärleksfullare än det flesta jag känner.
Jag kommer sörja, jag kommer gråta, jag kommer åldras men jag kommer oxå se det fina i mina andra barn. Deras kärlek kommer göra mig stark, inte nu men sen. Av hela mitt hjärta älskar jag dom mer än livet själv, men jag måste sörja mitt barn som inte fick leva. Det är min rätt...Sorgen är bara kärlekens baksida