Jag minns dagar när barnen var små...fyllda av kärlek och bus men jag minns oxå dagar när barnen var små..dagar när kroppen och själen var trötta av alla krav och måsten..dagar jag längtade tills barnen skulle bli stora och flytta hemifrån. Då jag äntligen skulle få tid och ork för mig själv och för det jag ville göra. Så fort tiden ändå gick, så fort tiden gick tills alla barnen lämnat boet och tiden kom då jag skulle få göra allt det där jag inte kunnat göra när barnen var små.
Det blev inte alls som jag önskat eller tänkt. Istället infann sig en tystnad och ett tomrum som jag aldrig trodde skulle infinna sig...inte ens i min vildaste fantasi. Istället för att göra allt det där jag hade trott jag skulle göra, allt det där jag drömde om, blev jag handlingsförlamad. Jag började sakna saker som jag innan uppfattat som jobbiga. Ingen som tjatade om när maten skulle vara klar, ingen som smällde i dörrar, ingen som stod i duschen 45 minuter fasten regeln var snabbt in snabbt ut. Ingen som inte diska efter sig. När sista barnet flyttat ut var det som halva min identitet försvann...den att vara heltidsmamma. Mamma är du hela livet var någon som sa lite tröstande..och visst är det så. Man blir bara mamma på ett annat sätt. På ett sätt som är nytt och omtumlande och ovant. Precis så som det ska vara. För vi har bara våra barn till låns oavsett hur det blir och av vem vi lånat dom.
Kanske var det så med min älskade ängel..kanske jag bara hade honom till låns, om så endast för en kortare stund.
Jag saknar honom så förtvivlat... det finns inga ord för den saknad och smärta jag bär. Jag försöker låta bli att tänka tankarna som jag redan innan vet bara kommer att ge mig mer smärta..men ofta låter jag dom komma. Som om jag drivs av ett behov att möta sorgen där den är som svartast, som om jag vill få ett svar på hur långt jag kan driva min själv innan jag faller. Vad vet man om sig själv egentligen? Vad vet man om sorg och smärta innan man känt den själv? Hur mycke klarar man av utan att själ och hjärta brister så totalt att bara mörkret finns kvar?
Jag börjar märka att jag sakta håller på att förändras, att jag redan ser saker på andra sätt än innan. Jag vet inte än om det är till det bättre eller till det sämre, bara att det är så. Jag ser, känner och upplever saker jag inte gjorde innan, jag tar inte längre livet för givet . Jag vet oxå att inget finns för evigt att livet kan förändras på ett kort ögonblick.
Sorgen äter mig stundtals levande, den pinar mig, den plågar mig, men jag vet oxå varför. För sorgen är kärlekens baksida..Har du aldrig känt djup kärlek har du heller inte förmågan att känna djup sorg. Så på så vis omfamnar jag min sorg för den är egentligen bara ett uttryck för min stora kärlek och saknad till ett barn jag älskat djup, innerligt och villkorslöst. Ett barn som gett mig så mycke glädje, så mycke minnen, ett barn som alltid gjort mig stolt och som alltid alltid från sitt första till sitt sista andetag fyllt mitt liv med kärlek. Jonathan, du fattas mig...Jag vill höra din röst, se ditt magiska leende..Jag vill krama dig och aldrig släppa taget...Jag skulle ge mitt liv för ditt om jag bara kunde. Varför älskade unge stannade du inte kvar, varför fick jag bara låna dig för så kort tid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar