Vart tar tiden vägen?

Vart tar dagarna vägen? Sekunder blir till minuter, minuter till timmar, timmar till dagar, dagar till veckor, veckor till månader....4 månader och 8 dagar har gått sen du valde att bli en ängel..Hur är det möjligt?
Jag lever stundtals fortfarande som i en glasblåsa, som om tiden står still men ändå inte. 4 månader och 8 dagar utan min älskade unge. Dom sista 2 veckorna har varit svåra, svåra och smärtsamma. Mörka tankar har snurrat i min skalle, smärtan och saknaden har fullständigt slitit mig i bitar, det känns som att bli uppäten inifrån. Jag vet nu hur det känns att inte vilja leva, jag vet hur det känns att vilja fly från det enda jag aldrig kan fly ifrån...mig själv.. Jag vet nu hur avundsjukan mot dom som har alla de sina kvar äter en levande. Jag vet nu hur mörkret fullständigt kan sluka allt ljus likt ett mörkt hål i universum. Den slukar allt i sin väg i en nedåtgående spiral. Det som får mig tillbaka till ljuset är kärleken till barnen, känslan av att man inte kan såra dom man älskar. Det skrämmer mig, mörkrets kraft. Hur stark måste det inte varit för mitt älskade barn, hur ensamt och mörkt det måste varit där han befann sig när det enda ljus han såg var att ta sitt liv. Det gör ont, så ont att jag inte finner orden, att veta att min son känt denna smärta, detta jävla mörker. Jag hade velat hålla honom i mina armar, kramat honom och sagt alla vackra ord jag har. Jag hade gett vad som helst, min själ, mitt liv för att kunnat rädda honom. Hur kan livet vara så grymt att en mamma måste begrava sitt eget barn? Ett barn som aldrig gett annat än kärlek. Ett ung kille med det största hjärtat..
Jag vet inte hur man klara livet efter ....hur lever man vidare utan ett av sina barn. Vart hittar man kraften och glädjen? Sekunder blir till minuter, minuter till timmar, timmar till dagar.....Älskade ungar...