5 månader av saknad

Idag är det 5 månader sen min ängel gjorde valet att inte stanna kvar här på jorden. Idag för 5 månader sen tog han sin bil, parkerade den, gick längst stigen till platsen han valt. Platsen han valt för att lämna jordelivet. Jag tänker på den platsen, valde han den med omsorg, vad fanns där för tankar hos min älskade son? Vad var det han tänkte dom sista minuterna i livet, på vem tänkte han, var han rädd eller mötte han döden lika modigt som han mötte livet? 5 månader av saknad och sorg. Dagar så svarta som det mörkaste av de mörkaste. Dagar av skuld och ilska, men oxå dagar av minnen och kärlek. Vissa dagar blir jag som förlamad, sorgen tar all luft och jag förmår mig inte ens att tända ljuset som annars brinner för Jonathan varje kväll. Andra dagar förflyter som i ett vaccum, jag finns, jag andas med ändå är jag utanför det som kallas livet.
Det är fortfarande ofattbart, ofattbart att mitt älskade barn valde den väg han gjorde. Så fel man kan ha om sina barn. För mig var Jonathan livet...glädjen och känslornas barn. Han skulle finnas där för alltid, för mig och för alla andra. Ge oss en dos av sina nya ideer, trösta oss när vi tvivla och skratta med oss åt livets dråpligheter. Han skulle komma med sina små eller stora skapelser till mig. Vi skulle fortsätta våra aldrig sinande samtal. Timslånga utredningar om livet och kärleken. Gud, vad jag saknar dom samtalen..Aldrigheten tär...den tär mig så jag tror jag ska dö ....aldrig....vilket jävla ord