Skuld är en tung börda att bära

När man mister ett barn kommer man i kontakt med så många olika känslor så som sorg, saknad, ilska, tomhet och så det värsta och den mest nedbrytande av alla SKULD. Känslorna slår till när som helst, ibland smyger dom sig på på mig som en stillsam obehaglighetskänsla ibland slår dom till med full kraft, som ett knytnävsslag i mellangärdet. Jag kippar efter luft, oförmögen att fatta vad som slog mig, tills minnet hinner ifatt mig och jag minns, jag minns att mitt barn är borta, borta för alltid.
Dom olika känslorna kan komma var för sig eller flera på en gång..jag känner vanmakt, för jag VET att detta är inget som kommer försvinna, det är något jag måste lära mig leva med. Och det .....det skrämmer skiten ur mig.

Ibland kommer den förlösande gråten...den liksom släpper ut det övertryck av känslor som slåss inne i min kropp..Ibland är gråten stillsam och lugn, ibland gråter jag så känner att tårarna smakar galenskap...ja jag tror vissa stunder att nu, nu slår galenskapen till. Det sliter i kroppen och jag vill stundtals dö, för smärtan i själen och i hjärtat blir övermäktigt. Mer än vad man klarar.. Men ändå..långt där inne känner jag ändå viljan till att fortsätta, en vilja att leva det liv jag fått, tills dagen kommer då jag får möta min älskade Jonathan igen. Jag är inte längre rädd för jag vet att den dagen när den kommer får jag åter så min ängel. Under tiden får jag kämpa med livet här och finnas för mina andra barn och barnbarn.

Jag vill ändå återkomma till detta med skuld...denna värsta av alla känslor, den som sliter mig i stycken, gör mig sömnlös om nätterna, den som tar all den lilla kraft jag har mitt i sorgens helvete där jag befinner mig. Svaret på frågan är JA, ja jag känner skuld och det vore konstigt annars. Min son är död och jag kunde inte hjälpa honom.
Man blir väldigt ambivalent i sina känslor när man drabbas av att ens barn väljer att ta sitt liv. Som om du har en inre dialog och du har 2 inre röster. En som klandrar och känner skuld, en som resonerar för att den som känner skuld ska komma att känna sig skuldfri. Jag vet att jag ALDRIG med AVSIKT gjorde något som påverkade Jonathan att göra det val han gjorde, men ändå känner jag skuld och otillräcklighet. Känner skuld för att jag inte kunnat ge honom de verktyg han behövde för att klara det liv han kom att leva, skuld för att jag inte riktigt förstod hur dåligt han mådde, skuld för att jag kanske inte gav honom tillräckligt med stöd och kärlek. Och det GÖR ONT. Jävligt ont. Det som ger tröst är att Jonathan ofta tala med stolthet om sin uppväxt och att han var ett kärleksfullt barn som strödde kärleksförklaringar omkring sig. Dom är som små skatter att ta fram när skuldbördan blir för tung.

Jag kommer måsta jobba med mina känslor och allt runt den förlust det innebär att ha förlorat Jonathan. Han var en klok liten kille och på något sätt känner jag hans närvaro när allt blir som svartast. Jag kan nästan höra hans röst..Morsan du har gett mig så mycke, nu är det din tid att tänka på dig själv. Älskade Jonathan..Jag saknar dig så...Dina kloka ord, ditt kärleksfulla sätt och din tröstande kram. Du var som en dynamitgubbe..du brann upp alldeles för snabbt och försvann med en smäll.