Önsketänkande

En annan änglamamma hade följande dikt på sin face book idag.

Tänk Er inte honom som någon som har givit sig av
Hans resa har bara börjat.

Vi lever många liv
Och det på jorden är bara ett
Tänk Er att han vilar från sorger och tårar
På en plats fylld av värme och trygghet
Där man inte räknar dagar eller år

Tänk Er hur han önskar att ni visste
Att inget utom Er sorg kan dö
Och tänk Er honom levande i hjärtat
På dem han vidrört
För ingenting älskat kan någonsin gå förlorat
Och han var oändligt älskad.


Den var så fin, så vacker. Det lät så enkelt, att bara släpppa sorgen och låta Jonathan försätta sin resa. Sin resa där kärlek och ljus existerar. Det lät så lätt, så rätt....Ändå sitter jag här som förlamad av det tomrum Jonathan lämnade efter sig. Jag är arg, ledsen och bitter på den livslott som kom att bli min. Arg på att en sån vacker själ inte får finnas kvar och sprida ljus och kärlek här oss oss, ledsen över den saknad som ständigt värker i mitt bröst, bitter över att jag måste fortsätta detta strävsamma liv utan min själsfrände, min soulmate. Vem ska jag bolla alla tokiga tankar med, vem kan lyssna som du Jonathan, utan att dömma? Jag saknar din glöd, din passion våra samtal som började om hur man steker köttbullar och slutade 4 timmar senare med "men vart tog tiden" vägen.
Vart och en av mina barn jag gjort sina personliga avtryck i mig. Jag älskar er lika mycke även om våra relationer är olika. Jag behöver er alla. Ni är lika värdefulla, kom ihåg det Tom, Emma och Ludde om ni läser detta. Men just för stunden måste jag sätta ord på den sorg och den förlust det innebär att ha tappa Jonathan. Jag måste skriva för att få tankarna ur mig. Ni är mitt allt, det som får mig att orka en stund till. Glöm ALDRIG det.

Vill sätta in ett mail till som jag fick av en vän till Jonathan. Jag vill visa er vem Jonathan var, jag vill minnas och känna glädje och stolthet. Jonathan...jag älskar dig, jag är så stolt över vem du kom att bli. Du betydde så mycke för så många och under din korta tid på jorden och jag tror att du hann påverka flera människor än vad många andra hinner med under en lång livstid..

Hej.

Idag fick jag höra den hemska nyheten om att Jonathan inte längre finns bland oss. Även fast det var snart sex år sedan jag träffade honom har hans bortgång tagit mig mycket hårt. Jag lärde känna Jojo när jag jobbade som barnskådespelare i ALV 1999-2004. Under de åren kom han att betyda otroligt mycket för mig. Våren 1999 hade jag en tung period där jag blev mobbad i skolan i Stockholm där jag bodde. Utan självförtroende och utan några vänner vare sig tänkte jag eller tyckte jag särskilt högt om mig själv. Men så i Vimmerby blev allt annorlunda. På ALV fick jag göra saker som jag annars skulle bli retad för. På ALV accepterades jag för den jag var och möttes med respekt och uppmuntran, både av de äldre och de yngre. Jojo var en av dem. I Jojo fann jag en jämnårig som jag kunde prata med, en person som brydde sig. Under de där åren fram till han slutade umgicks vi flitigt, både i och utanför parken.

ALV har betytt otroligt mycket för mig. Parken gav mig ett självförtroende och en tro på mig själv som jag tidigare inte haft. Utan tiden där vill jag påstå att jag inte varit den jag är idag. Därför smärtar det mig något oerhört nu när Jojo gått bort. För ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag att Jojo var en stor och viktig del i allt det där.

Jojo tog mig från noll till hundra på bara ett par somrar, och det är jag honom evigt tacksam för.

Alla mina tankar till dig och familjen.

Vänliga hälsningar

Jakob Meijer- Birk Borkason, sommaren 1999