Carl i magen Jonathan

Carl i magen Jonathan..Jag heter Carl i magen Jonathan...Jag kan se det framför mig såsom det vore igår. Han står där med sitt ljusa yviga hår och sina pliriga blå ögon, han kan väll vara en sisådär 3-4 år och har börjat förstå att han har flera namn, inte bara Jonathan... jag fick säga det till honom flera gånger. Carl efter pappa, Emanuel efter gammelfarfar och Jonathan som bara är ditt alldeles egna namn. Han försvann en stund för att komma tillbaka och med sitt brådmogna sätt ställa sig framför mig och bocka fint och säga - Jag heter Carl i magen Jonathan :). Imagen vart hans sätt att säga Emanuel.. Jag minns det som igår och minnet gör mig ledsen samtidigt som jag inte kan låta bli att le. Carl i magen Jonathan..min ängel...

Det är konstigt det där med minnen, hur dom kan påverka vårt sinne. Hur ett minne både kan få en att le och gråta på en gång. Jag har dåligt minne, på gott och ont. Jag glömmer oförätter lika fort som jag glömmer det jag vill minnas. Men glömskan skrämmer mig, för med Jonathan är minnena det som gör honom levande, och jag vill minnas, för så länge någon minns, så länge han lever i minnet finns han. Idag gör minnet ont, jävligt ont. Den suger all min kraft och det svider långt under skinnet. Jag vill inte inte att Jonathan ska vara ett minne. Jag vill ha honom här. Levande, klok och glad. Jag vill inte gå till en kyrkogård och läsa mitt barns namn på ett kors, jag vill inte leva med "aldrigheten", jag vill inte vakna varje morgon men en iskall klump i magen som talar om det jävulska sanningen ...Att minnet är allt du har kvar.

När jag tänker på min son Jonathan fylls jag av så många känslor. En våg av kärlek och tacksamhet sköljer över mig. Tacksamhet över att jag fick låna en sådan underbar son i 23 år. Kärlek för han var en person som var så lätt att älska. Sen kommer ilskan, den som kommer som en spark bakifrån, ilskan över att valet han gjorde, ilskan över att världen är en sån tuff plats att leva upp i.Så har vi sorgen och saknade som smärtar som salt i ett öppet sår, den som förlamar, den som gör mig svag på gränsen till livstrött. Sorgen över att aldrig få se Jonathan växa upp, aldrig få träffa honom mer, aldrig få se honom gifta sig och skaffa familj, aldrig få bli gammal med min son vid sidan om. Saknaden som är min ständiga följeslagare i allt jag gör och allt jag upplever. Sen kommer stoltheten, den vackraste av alla känslorna, den som skänker mig lite tröst, stoltheten över vem Jonathan kom att bli. Han blev inte framgångrik, inte ens rik i pengar mätt. Han blev mycke mer än så. Jonathan var kärleksfull mot alla och en var, han hade mycke få fördomar och dom han hade älskade han att utmana, han kunde få folk att tänka i nya banor, han hade fler begåvningar än de flesta jag känner men hade inget behov av att hävda sig. Han kunde odlade bin med samma passion som han skapade drömmar. Han var rädd om allt levande och kunde se det vackra i naturen och såg ett konstverk i det vi andra kallar skräp. Han gav sig passionerat och helhjärtat in i allt han fann intresse i...Ja stolt ...det är ett vackert ord och stolt det är jag..

Men att drabbas av att ens barn själv väljer att inte leva längre är svårt. Ibland känns det som om jag inte kände mitt barn..Vi kunde ju prata om allt, om livet och om döden. Jonathan var en gåta, för oss alla. Han hade ett djup och en sårbarhet som han visade men inte i sin fulla bredd. För mig var han livet själv..Jag älskade hans sårbarhet som gjorde honom mänsklig, jag älskade hans djup som gjorde honom klok men det är troligtvis det i kombination med hans totala hängivelse för allt han kände, och Jonathan kände mycke och starkt , som oxå gjorde att hans liv blev tufft.
Jag kan ändå inte sluta tänka...varför, varför Jonathan lämnade du oss?? Varför fick vi inte hjälpa dig?? Varför såg du inte din egna storhet?? VARFÖR???