Varför??

Det finns ingen unge på hela jorden som var så frågvis som Jonathan...ja, syskonen gick inte av för hacker dom heller. Alla syskonen har varit relativt fysiskt lugna, inga atleter precis, inte dom högsta betygen i gymnastik om man säger så. Men på det mentala planet var/är alla väldigt rörliga. Mormor sa alltid att hon fick skavsår i öronen för det pratades och frågades så mycket.
Så mycke tankar och funderingar det rymde i min ängels huvud redan som liten. Jonathan blev tidigt det som man kallar "lillgammal". Fast på ett härligt sätt hade han alltid barnsinnet kvar. Hur kunde allt gå så fel? Hur kunde en kille med all denna kärlek till sina nära och kära, till livet i sig, välja att lämna denna jord?
Det finns en del okunniga/okänsliga människor som hasplar ur sig...ja men tänk på att han valde det själv...OCH???? Valde själv?? Tror ni det finns många unga, friska personer som själva väljer att ta sitt liv...Det är ett sjukdomstillstånd som tvingar dom till detta beslut för att dom i den mörkaste stund inte ser någon annan utväg..Tror ni min sorg/saknad blir lättare för att Jonathan valde att ta sitt liv. Tror ni frågorna, skuldkänslan och denna ständiga fråga VARFÖR blir lättare? Det går inte en dag utan att jag ställer mig frågan jag aldrig får svar på, VARFÖR VARFÖR VARFÖR.??? jag försöker skjuta bort den, nonschalera den, inte lyssna på den, men den finns där...alltid.. Jonathan finns där alltid..I allt jag gör, i allt jag läser och ser, i allt jag känner och upplever. Det gör ont, ibland reagerar kroppen innan tankarna, pulsen börjar slå snabbt och jag känner mig likt ett jagat djur. Sen kommer tankarna, plågsamma, vridna som hjärnan lever sitt eget liv, okontrollerbart. Ibland kommer tankarna först, ibland valda, ibland knackar dom på dörren som om dom vill ha ett varsågod innan dom kliver in. Ibland likt ett rusande tåg kör dom rätt på utan att fråga om det är lämpligt eller inte. Smärtan kan vara lindrig, som en rispa på huden, men den kan oxå vara lika skarp och exakt som ett riktat knivhugg. Ångest har blivit vardag sömnlösa nätter lika så. Ändå finns jag här, jag lever, jag älskar, jag känner och upplever. Allt är annorlunda men ändå samma.

Älskar dig Jonathan, då, nu och för alltid.