En plats på kyrkogården...

Min son har fått en egen plats nu...eller kanske är det så att vi som stod Jonathan nära har fått en plats dit vi kan gå, en plats för oss att minnas, att gråta och ett ställe där vi på riktigt förstår att Jonathan är borta.. Jag lever fortfarande stundtals i förnekelse, tror inte jag klara att ta in allt, klarar inte av "aldrigheten" i sin totala omfattning. Då skulle jag dö, sluta andas och själv bli en del av "aldrigheten". Jag låter det sjunka in, lite i taget så mycke jag klarar utan att bli galen.
Ibland blir jag rädd, rädd för att släppa in sorgen i hjärtat,istället bara låta det stanna i hjärnan där smärtan är mildare. Hålla den kvar där ..där i intellektet där man kan kontrollera den. Men jag vet, jag vet allt för väl att sorgen måste få nå mig, nå mig där det gör som ondast. Endast då kan jag lära mig leva med min sorg, inte i min sorg. Så jag tar ett steg i taget, ett steg .....

Vi hade endå en fin och lugn Urnsättning i fredags. Så fin som något sånt någonsin kan vara. Att bära sin son i en urna, en urna som trycks mot min mage så som min ängel gjorde under 9 månader och det var mot min mage han tog sina första andetag. Därför kändes det som min rätt att bära honom och lägga ner honom där han har nu får sin sista vila. Det är hans aska som ligger där, hans vackra själ är fri...inga sorger finns där mer, ingen ångest eller smärta. Men ändå gör det så ont...så ont att han valde en väg som jag inte får dela med honom, ett val jag aldrig kommer få chansen att förstå, ett val som blev till en livslång sorg för oss som finns kvar här. Hur ska man orka när smärtan blir värre för varje dag, när ångesten finns med mig i varje andetag. Älskade ängel ge mig kraft att orka, ge mig styrka att kunna se det vackra i livet, i dom som jag har kvar, dina syskon och min familj. Ge mig styrka Jonathan så jag orkar....