I all välmening

När man drabbas av en svår sorg/förlust börjar man inse vad ont alla gamla klyschor man brukade slänga ur sig gör. Ni vet själva...ex förlorar man en finns det tusen åter...Innan man drabbats och även om man drabbats och insett att så är fallet, kan det vara förödande för den personen som får höra dom orden när sorgen/förlusten är som värst. För i samma stund som orden når den sörjandes hjärta känner man att man inte får förståelsen, och det gör att man känner sig tvingad till att försvara sin egen känsla dvs man börjar försvara rätten att känna det man känner. Då helt plötsligt har den sörjande två problem, först den nästan outhärdliga känslan av sorg och saknad och att den känslan inte är berättigad, att den känslan är fel dvs man börjar känna skuld. Skuld kan aldrig föra något gott med sig, skuld är förlamande eller aggressiv Den gör ALLTID mer ont än gott..Den föder hat mot en själv och hat mot sig själv tar sig ofta i uttryck i hat mot andra.
Att möta människor i sorg är svårt men samtidigt inte. Vi som drabbats behöver medmänniskor mer än någonsin, ett vänligt ord, någon som hälsar i stället för att vända sig bort, ett möte med någon som visar medkänsla och inte medlidande kan rädda vår dag. Det som är svårast för oss är just att mötas av er rädsla för vår sorg, att behöva höra alla dessa klyschor som vi ändå inte kan ta till oss i sorgens mörker.

Livet går vidare får man ofta höra...kan ni fatta hur ont det kan göra...går vidare för vem? För Jonathan? För mig som måste leva med min förlust för resten av mitt liv? Klart som faan att livet går vidare..men hur går livet vidare? För oss som drabbats vänds hela livet upp och ner, vi lever med ändå inte..vi lever inte samma liv som innan och kommer aldrig att göra..Never ever ..
Du har ju flera barn är oxå en sak folk säger...och??? Tror ni något eller någon någonsin kommer ersätta Jonathan. Hur kan man ens tänka så. Jonathans och min relation är/var helig, precis som mina relationer till mina andra barn är. Men aldrig, aldrig kan och ska dom ersätta min relation med Jonathan. Vilken fruktansvärd börda att bära vore inte det. Och JA mina andra barn ger mig en kraft att orka en dag till men dom kan aldrig aldrig ersätta eller fylla ut saknaden efter Jonathan. ALDRIG. Dessutom, har ni den blekaste aning om hur smärtsamt det är att behöva bära att dina andra barn har mist en bror, mist en bror som tog sitt eget liv? En lillebror har mist sin storebror, sin förebild ...en storebror har mist en lillbror och en storasyster har förlorat sin lillebror. Din familjebild är för alltid förändrad..För alltid...
Det finns en uppsjö av sånt som vi som drabbats får tampas med och JA jag vet att det är av välmening och JA jag förlåter er alla. Men man blir trött av att behöva försvar sin sorg inför människor som tror sig veta..tror sig veta hur det är.
Jag har själv vart en av dom , en av dom som slängt ur mig saker till höger och vänster ..i all välmening förstås och det måste jag förlåta mig själv för oxå..Men det är svårt..så svårt.. Jag gjorde det senast till min älskade ängel...förlåt mig för det älskade ängel... Min son fick försvara sin rätt till sina känslor han hade av sin förslust, han kände sig inte förstådd, kände skuld över det han kände..Det är en tung börda att bära. För mig och för honom..Även om det bara var av välmening, ett försök att ge tröst.
Så ge oss sörjande rätten att känna det vi gör, för förlusten av ett älskat barn är nog så tung att bära. Ge oss medkänsla i stället för medlidande Ge oss ett hej i stället för att vända er bort. Svik oss inte fast vi kanske vänder oss bort från er. Vi behöver er även om vi ger signaler om att vi inte behöver någon. Ge oss värme i stället för klyschor, även om ni har rätt kan vi inte ta emot det när sorgen förblindar oss. Ge oss tid för att läka, påskynda inte det som inte är moget, tiden är vår enda vän. Hjälp oss med praktiska saker då sorgen tar energi och förvandlar oss till något vi själva inte känner igen...
Ja förlåter..jag förlåter er och mig själv...För okunskap föder konflikter..kunskap föder fred..Så även i våra hjärtan..