Ångest...vad är det för jävla påhitt?

Vem i helvete uppfann ångesten...den där som river mitt inre i bitar, den där som hoppar på mig bakifrån när jag som minst anar. Hur kan en tanke, en lukt, en melodi, ett ord få mitt hjärta att skena, min puls att gå i höjden och min kropp att vilja krypa ur sitt skinn. Hur lär man sig kontrollera dessa kroppsliga reaktioner utan att behöva medicinera sig? Hur går man hel ur den tunga process det innebär är att sörja?
Jag tror aldrig någonsin att man kan bli hel igen..Hur ska man kunna bli det när en pusselbit för alltid är borta? Man kan få ett pussel att hålla ihop utan alla bitar, du kan på avstånd till och med missa att det fattas en bit för mönstret eller bilden framträder ändå...Men du kan ALDRIG få ett pussel att bli helt utan alla dess bitar. Jag tror det är det samma med oss som förlorat....för oss som förlorat någon som står oss nära. På något sätt måste vi få ihop dom bitar som finns kvar...till ett mönster/bild som vi kan känna igen...få oss att hålla ihop utan den. Men hela blir vi aldrig.
När ångesten är som svårast känns det som om alla bitarna far i golvet med en jävla smäll...vad var det som hände? Vad kommer hända nu? Kommer jag få ihop pusslet igen? Hur många bitar försvann? Och man börjar sakta med darrande hand plocka ihop bitarna, en efter en...som om du pusslar under pistol hot..det ser ut som alla bitar som är himmel ser lika dana ut, du får panik och kan inte skilja himmel från hav...När du åter fått ihop pusslet konstaterar du att det är en bit som fattas...en jävla bit från att pusslet ska vara helt...en bit från att ditt jävla liv ska vara som det var innan.
Hur lär man sig hålla ihop utan att vara hel? Hur lär man sig omfamna sin ångest, sin sorg och sin smärta? Hur lär man sig att ta till sig meningar som...allt har sin mening? Eller tänk positivt...se det positiva i livet? När en bit av en är för alltid borta.
Jag tror på ett liv efter detta., jag tror på att jag kommer få se min son igen..jag tror att där han finns är det kärlek och frid. Men min saknad är för evig...Mitt pussel blir aldrig helt. Vem kommer jag att vara när jag kommer ut på andra sidan av min sorg? Vem kommer jag att bli när jag väl accepterat att jag aldrig kommer bli hel. Ångest är ett jävla påhitt...vem faan uppfann det?