Idag har jag spenderat timmar i skogen bland svamp och bär. Det innebär oxå att man får tid att tänka, tid att tänka på sånt som gör gott och tid för att tänka på sånt som gör ont.
Jag vet att jag ofta brukar säga att jag tycker det är mer friskt att vara sjuk i ett samhälle/en värld som kommit att bli så snedvriden som den vi lever i. Mina barn brukar kalla mig för domedagsprofet. Tro mig, jag hoppas jag har fel för min syn på framtiden är mycke annat ljus. Hur orkar men leva med en sån inställning, kan någon fråga ibland. Äh...brukar jag svara ..ingen blir gladare än jag om jag har fel, och leva är något jag bara gör. Ja men varför blir du inte sjuk med den inställningen då? Nja, brukar jag svara, jag tar en dag i taget vet du och syniker som jag förgås inte så lätt. Men allvarligt..vi alla som äter oss mer än mätta, vi som äger mer än vi behöver, vi som frossar i saker som kommer från andra länder där folk jobbar för löner dom knappt kan leva på, vi som reser världen runt i flygplan som bara spottar ut gifter, vi som mäter framgång i pengar och skönhet, vi som ser i tidningarna att djur plågas och barn lider. vi som tycker vi gjort så mycke vi kan bara för att vi har ett fadderbarn eller inte ens det, vi som lever i demokrati medans andra stenas till döds eller andra vidrigheter. Är vi friska bara för att vi har fått förmågan att kunna stänga information ute medans andra reagerar och blir "sjuka" av att något står jävligt fel till i världen? Är det inte mera sjukt att vara dollarmiljadär, äga hus över hela världen, köpa mer och äga mer än du hinner förbruka under din livtid? Äh..jag vet inte, jag vill inte döma varken den ena eller andra och allt som sker har säket någon mening. Men tanken bara slog i mig..idag..i lugnet där bland lingonen.
Jag tänkte oxå på Jonathan och hur klok och älskvärd han var. Hur han kunna glädjas åt en bikupa och honungen han fick slunga, hur han en kväll bakade flera sorters kakor och åkte in med på kontoret på natten för att överaska sina arbetskompisar, hur han kunde ringa och gråta i förtvivlan för att han kört ihjäl en liten fågel, hur starkt han kände för sitt skapande och passionen i det han tog sig för. Men nånstans orkade han inte med det mera. Så svårt att förstå när man sett hans glädje för det lilla i livet, sett hans uppfinningsrikedom få form i konst eller heminredning. Hur kan en själ så god, så varm och så klok välja att inte finnas mer? Vad är det vi som är kvar ska lära oss av dig Jonathan? Varför finns du inte mer lilla ängel? Livet är svårt utan dig. Hur ska jag klara ledsaga lillbror din genom livet, från ungdom till vuxen. Jag hade behövt din hjälp, dina alltid uppmuntrande ord. Känner mig vilsen , var snäll och led mig på rätt spår igen. Sitter du där uppe och tittar på mig nu? Är du glad för att jag sätter ord på mina tankar? Har du det bra älskade ängel?
Tårarna Jonathan är bara ord som aldrig blev sagda, smärtan är bara saknaden av en älskad person. Och du är saknad. Varje minut, varje andetag finns du i mina tankar. Mitt liv är nu är inte det liv jag är van att leva, och tänk Jonathan att jag hade mage att klaga innan. Innan detta visste jag inte ens vad smärta, sorg och olycka var. Jag vet att du vill att vi ska leva, leva livet passionerat och fullt ut. Det är det jag har som mål, men när vart och hur, den frågan ställer jag mig varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar