Det svarta hålet

Jag var uppe på din plats idag Jonathan....Det känns som en jävla mardröm att stå och läsa ditt namn på ett kors, ditt namn Jonathan Lundin Holmquist. Jag försöker ta in tanken att för resten av mitt liv kommer jag behöva gå hit och läsa ditt namn på en sten..Jag kommer aldrig få se dig, aldrig höra din röst, inte se vart din livsväg hade tagit dig, aldrig se dig gifta dig och skaffa familj. Tanken gör ont, så vansinnigt ont. Jag tänker på högtider, på födelsedagar och andra tillfällen när familjen ska samlas och du inte kommer vara här. Hur ska jag klara av allt det jag har framför mig?
Vart hittar man orken, glädjen att leva. Det jag gör nu är inte att leva, det är ett tappert försök att försöka överleva.
Dom sista dagarna har varit så svåra...jag har knappast orkat något annat än att ta mig ut med hunden. Jag ser mig själv i spegeln och blir rädd. Det finns inte längre något liv i dom ögonen som stirrar tillbaka på mig där i spegeln, ansiktet till hör någon annan, jag blundar rädd för det jag ser. Jag gömmer mig för vänner och bekanta. Orkar inte med andras blickar, känner mig granskad. Orkar inte lyssna på folk som ringer till mig för att berätta om sin egen lycka, jag är ledsen, jag kan inte dela er lycka nu, jag är glad om jag klarar mig igenom natten, orkar ta mig ur sängen.
Saknad gör ont, det gör så ont att stundtals vill jag bara försvinna, tankar om döden känns inte skrämmande. Jag lever enbart för jag har skyldigheter mot mina andra barn som jag älskar mer än något annat. Men hur länge orkar en kropp och en själ leva för någon annan. Hur lång tid tar det för sorgen att bryta ner en redan skadad själ? Ge mig kraft för mer än att bara överleva, ge mig kraft innan jag tappar allt som jag...Älskar dig Jonathan..älskar dig Emma, älskar dig Tom, älskar dig Carl-Luvig och älskar dig Alfons...