Villkorslös kärlek

Det finns människor, inte så många tyvärr, som fått mig att känna mig villkorslöst älskad. Min ängel Jonathan är en av dom, min nuvarande pojkvän är en och så min älskade hund förstås, men hon är ju ingen människa eller?
Vad är det egentligen som symboliserar villkorslös kärlek? Är den olika från människa till människa eller är den liksom universiell? Har det med kemi att göra eller är det ett utbyte av energi som på något sett sker bortom det man kan förstå med sitt intellekt? Hur kan man känna sig villkorslöst älskad av somliga och i andra fall inte alls? Är den ömsesidig?
Min ängel var inget helgon, inte nån Dali Lama på något sätt. Han var människa med fel och brister precis som alla andra. Men ändå, på något sätt något mer. Det finns något ogreppbart där. Fastän Jonathan och jag haft våra upp och nedgångar i vår relation, har jag ALLTID känt mig älskad, accepterad och förstådd. Under årens lopp kom han att förstå att han växt om mig på det intellektuella planet och behövde inte hävda sig, vilket förekom under tonårsperioden, ganska ofta. Våra samtal kom ofta att bli svävande, flytande, snabbt hoppande från det ena ämnet till det andra. Bägge ivriga att delge varandra sina tankar. Min pojkvän sa ofta, efter att ha lyssnat på våra samtal, vad pratade ni om egentligen?
Gud vad jag saknar dessa samtal...så ofta jag tänker, att det här skulle jag vilja prata med Jojjo om. Senast idag när jag tittade på en film (http://www.vimeo.com/9928120) där kvinnan började prata om Tessla...oh Jonathan så före din tid du var..Så mycket av det du sa var rätt och klokt...Jag vill ha dig här, jag vill höra din röst, jag vill se dina livfulla ögon och framför allt ....jag vill känna din villkorslösa kärlek. Jag hoppas Jonathan att du vet hur älskad du var/är....hur saknad...hur stolt jag är över dig...Villkorslös kärlek Jonathan, det visste du hur man förmedla, iallafall till mig

Saknar....

Jag saknar...jag saknar varje vaken sekund. Jag lägger mig i saknad och jag vaknar i saknad. Den äter mig levande inifrån och ut. Jag undrar hur länge jag ska orka? Hur länge orkar man leva med saknaden efter ett älskat barn? Det har gått lite drygt 3 månader nu, och min kropp känns ihålig, som om saknaden ätit allt utan skalet. Jag lever inte, jag försöker att överleva. Jag tittar mig i spegeln och ser nån som är jag men ändå inte. Jag känner inte igen ögonen, för dom jag ser i spegeln är lika döda som mitt älskade barn, jag ser hur sorgen sätter sina spår i min hud och i min kropp. Det som en gång var jag var stolt och inte rädd för folk. Den jag möter i spegeln vill inte träffa någon. Hon vill stänga in sig och slippa möta folks reaktioner, hon vill inte spegla sig själv i andras ögon....Så fort ett liv kan förändras, så fort det kan gå från att ha ett liv före och ett liv efter. Ett enda samtal och allt man hade raderas ut lika snabbt som det tog att lyfta på luren. Ett samtal och mitt liv blir aldrig som förut....ett samtal och mitt barn finns inte mer.... Jag har inte orkat skriva ner hur det samtalet var, hur mitt liv föll i spillror. Men jag ska berätta, jag ska sätta ord på det. Bara inte än, det gör för ont att minnas..

Önsketänkande

En annan änglamamma hade följande dikt på sin face book idag.

Tänk Er inte honom som någon som har givit sig av
Hans resa har bara börjat.

Vi lever många liv
Och det på jorden är bara ett
Tänk Er att han vilar från sorger och tårar
På en plats fylld av värme och trygghet
Där man inte räknar dagar eller år

Tänk Er hur han önskar att ni visste
Att inget utom Er sorg kan dö
Och tänk Er honom levande i hjärtat
På dem han vidrört
För ingenting älskat kan någonsin gå förlorat
Och han var oändligt älskad.


Den var så fin, så vacker. Det lät så enkelt, att bara släpppa sorgen och låta Jonathan försätta sin resa. Sin resa där kärlek och ljus existerar. Det lät så lätt, så rätt....Ändå sitter jag här som förlamad av det tomrum Jonathan lämnade efter sig. Jag är arg, ledsen och bitter på den livslott som kom att bli min. Arg på att en sån vacker själ inte får finnas kvar och sprida ljus och kärlek här oss oss, ledsen över den saknad som ständigt värker i mitt bröst, bitter över att jag måste fortsätta detta strävsamma liv utan min själsfrände, min soulmate. Vem ska jag bolla alla tokiga tankar med, vem kan lyssna som du Jonathan, utan att dömma? Jag saknar din glöd, din passion våra samtal som började om hur man steker köttbullar och slutade 4 timmar senare med "men vart tog tiden" vägen.
Vart och en av mina barn jag gjort sina personliga avtryck i mig. Jag älskar er lika mycke även om våra relationer är olika. Jag behöver er alla. Ni är lika värdefulla, kom ihåg det Tom, Emma och Ludde om ni läser detta. Men just för stunden måste jag sätta ord på den sorg och den förlust det innebär att ha tappa Jonathan. Jag måste skriva för att få tankarna ur mig. Ni är mitt allt, det som får mig att orka en stund till. Glöm ALDRIG det.

Vill sätta in ett mail till som jag fick av en vän till Jonathan. Jag vill visa er vem Jonathan var, jag vill minnas och känna glädje och stolthet. Jonathan...jag älskar dig, jag är så stolt över vem du kom att bli. Du betydde så mycke för så många och under din korta tid på jorden och jag tror att du hann påverka flera människor än vad många andra hinner med under en lång livstid..

Hej.

Idag fick jag höra den hemska nyheten om att Jonathan inte längre finns bland oss. Även fast det var snart sex år sedan jag träffade honom har hans bortgång tagit mig mycket hårt. Jag lärde känna Jojo när jag jobbade som barnskådespelare i ALV 1999-2004. Under de åren kom han att betyda otroligt mycket för mig. Våren 1999 hade jag en tung period där jag blev mobbad i skolan i Stockholm där jag bodde. Utan självförtroende och utan några vänner vare sig tänkte jag eller tyckte jag särskilt högt om mig själv. Men så i Vimmerby blev allt annorlunda. På ALV fick jag göra saker som jag annars skulle bli retad för. På ALV accepterades jag för den jag var och möttes med respekt och uppmuntran, både av de äldre och de yngre. Jojo var en av dem. I Jojo fann jag en jämnårig som jag kunde prata med, en person som brydde sig. Under de där åren fram till han slutade umgicks vi flitigt, både i och utanför parken.

ALV har betytt otroligt mycket för mig. Parken gav mig ett självförtroende och en tro på mig själv som jag tidigare inte haft. Utan tiden där vill jag påstå att jag inte varit den jag är idag. Därför smärtar det mig något oerhört nu när Jojo gått bort. För ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag att Jojo var en stor och viktig del i allt det där.

Jojo tog mig från noll till hundra på bara ett par somrar, och det är jag honom evigt tacksam för.

Alla mina tankar till dig och familjen.

Vänliga hälsningar

Jakob Meijer- Birk Borkason, sommaren 1999

Telefon till himlen...

Jag fick ett mail från en söt flicka Jonathan haft sällskap med...Det är så kluvet för samtidigt som jag blev så glad över det fina mailet blev jag på nytt påmind om hur mitt liv ser ut. Att den personen som hade kunnat hjälpa mig igenom den smärta jag känner, är samma person som inte längre finns. Älskade Jonathan, jag saknar dig så, jag vill ringa, höra din röst, dina tröstande ord. Men himlen har ingen telefon...



Du behöver inte tacka Cilla, det är det minsta jag kan göra för er.

Jag förstår varför du känner att det är honom du vill ringa. Han var ett fint och mycket stort stöd för mig när jag hade det som jobbigast och jag e så himla glad att jag fick ha honom hos mig då. Jag behövde honom så himla mycket och det va precis som att det var meningen att vi skulle träffas i just det läget. Han var en fin tröstande människa som gav mig så otroligt mycket kärlek och hopp. Så att du i egenskap av hans mamma känner att det är honom du vill vända dig till nu när du har det som jobbigast är för inte alls svårt att förstå. Han hade stöttat och tröstat dig. Han hade låtit dig tjata sönder allt du tycker känns skit och ändå funnits där för dig. Han hade fått dig att känna dig älskad. Han hade fått dig att skratta. Det hade gjort honom så himla förtvivlad att se hur illa du mår nu, det är det sista han vill.

Det va verkligen fel människa som togs från denna jord. Han hade behövts av så många. Jag är inte på något vis religiös men jag kan inte låta bli att tro att Jojjo var ämnad för att uträtta vissa saker på denna jord och att han gjorde det väldigt effektivt och att han på något vis var klar med sin uppgift. Hans och min relation har lärt mig mer än någon annan relation har gjort och jag vet att Jojjo har lärt så många andra människor saker blott genom sin närvaro. Han har ju satt spår hos andra som få människor gör under en hel livstid.

Du får gärna använda mina bilder i din blogg osv. Jag hittade några fler bilder på honom (mest på oss tillsammans) nu idag i min gamla mail som jag bifogar till dig. Om jag skulle hitta fler bilder på honom som jag vet att ni inte har så skickar jag dom till dig.

Kram!

Det svarta hålet

Jag var uppe på din plats idag Jonathan....Det känns som en jävla mardröm att stå och läsa ditt namn på ett kors, ditt namn Jonathan Lundin Holmquist. Jag försöker ta in tanken att för resten av mitt liv kommer jag behöva gå hit och läsa ditt namn på en sten..Jag kommer aldrig få se dig, aldrig höra din röst, inte se vart din livsväg hade tagit dig, aldrig se dig gifta dig och skaffa familj. Tanken gör ont, så vansinnigt ont. Jag tänker på högtider, på födelsedagar och andra tillfällen när familjen ska samlas och du inte kommer vara här. Hur ska jag klara av allt det jag har framför mig?
Vart hittar man orken, glädjen att leva. Det jag gör nu är inte att leva, det är ett tappert försök att försöka överleva.
Dom sista dagarna har varit så svåra...jag har knappast orkat något annat än att ta mig ut med hunden. Jag ser mig själv i spegeln och blir rädd. Det finns inte längre något liv i dom ögonen som stirrar tillbaka på mig där i spegeln, ansiktet till hör någon annan, jag blundar rädd för det jag ser. Jag gömmer mig för vänner och bekanta. Orkar inte med andras blickar, känner mig granskad. Orkar inte lyssna på folk som ringer till mig för att berätta om sin egen lycka, jag är ledsen, jag kan inte dela er lycka nu, jag är glad om jag klarar mig igenom natten, orkar ta mig ur sängen.
Saknad gör ont, det gör så ont att stundtals vill jag bara försvinna, tankar om döden känns inte skrämmande. Jag lever enbart för jag har skyldigheter mot mina andra barn som jag älskar mer än något annat. Men hur länge orkar en kropp och en själ leva för någon annan. Hur lång tid tar det för sorgen att bryta ner en redan skadad själ? Ge mig kraft för mer än att bara överleva, ge mig kraft innan jag tappar allt som jag...Älskar dig Jonathan..älskar dig Emma, älskar dig Tom, älskar dig Carl-Luvig och älskar dig Alfons...

Alla sagor har sitt slut

Alla sagor har sitt slut oavsett om man vill det eller inte. Så sa min ängel till en vän i drömmen. Orden var så mycket han...så mycket Jonathan. Dom här sista dagarna har varit tunga, så tunga. Tårarna ligger där på lur hela tiden. Saknaden blir bara värre och värre. Orken är som bort, jag vill bara sova eller göra inget alls. Hur faan hittar man styrkan att gå vidare, hur lära man sig leva igen? Detta liv där inget är som det har varit. Hur hanterar man aldrigheten? Hur accepterar man att ens älskade barn inte finns? Det gör så ont....så jävla ont

Sorgens uttryck följer inget manus, den är oberäknelig

Det är svårt det här med sorg, den följer inget manus utan är totalt oberäknelig....Men en sak har jag märk. Trycker jag undan den, eller förtränger den dyker den upp när jag minst anar det.
Efter att ha spenderat ett par dagar med älskade dottern och barnbarnet och inte riktigt haft tid att sörja, utan haft "gladmasken" på ett par dagar kom bakslaget som ett brev på posten. På vägen hem på tåget kom det, alla tårar och förtvivlan jag lagt på is dom sista dagarna. Bara tur att jag hade enkelsäte och att det var lite folk.
Hur kan man ha så många tårar kan man fråga sig? Jag tror svaret är ganska enkelt. Det beror på att är sorg är kärlekens baksida. Man sitter där på tåget och känner sig amputerad, precis som en del av mig själv blivit avskuren med en trubbig kniv, och jag känner fantomsmärtor, smärtor efter den del av mig själv som jag förlorat.Jag sörjer inte bara den förlorade biten utan ochså det att jag måste lära mig leva utan den. Precis som om jag blivit handikappad och inte fått några hjälpmedel som får livet att fungera. Helt enkelt fungerar jag inte som innan, och det skrämmer. Mitt minne är "ett minne blott", som om hjärnan blivit inbäddad i bomull, som om livet antingen går i slowmotion, eller fullständigt rusar fram. Jag är lynnig, oberäknelig i humöret, ömsom kall och avtrubbad, ömsom så känslosam att minsta känsla gör mitt känsloliv till "hela havet stormar". Aptiten är är lika oberäknelig som känslorna, ibland finns den inte eller så övergår den i ett okontrollerat ätande på gränsen till frosseri. Sötsuget finns där ständigt för att ge mig dom kickar kroppen behöver då sorgen suger all min kraft. Det känns som jag men ändå inte. Det kallas livet efter, och gudarna ska veta att jag saknar livet före varje vaken sekund. Om jag bara kunde skulle jag dra klocka tillbaka, göra saker annorlunda, men sånt, det fungerar bara på film.
Jag såg en intervju med Camilla Hedenmark idag, en mycke stark intervju som handlade om psykisk sjukdom och om känslan att vilja ta sitt liv. All heder åt henne som så öppenhjärtligt blottade sina tankar och berättade om sitt liv. Det var tungt att se/höra för så mycket stämde in på min älskade ängel. Om den smärta och sorg han kände, om omgivningens oförståelse (som inte var menat som det) till hans sorg, eftersom vi alla såg Jonathan som sååååå stark, smart och klok. Hur han började bli självanklagande, avstäng känslomässigt vilket vi tolkade som ett tecken på att han började må bättre. Hur lugn han var sista dagarna då han med all säkerhet redan fattat det hemska beslutet att ta sitt liv. Varför såg jag inte signalerna som fanns där? Jonathan hade så mycke fina egenskaper, så mycke klokhet och energi att det inte fanns på kartan att han skulle ta sitt liv. Visserligen var han, som han sa själv, en obotlig romantiker, ständigt bärande på en känsla att vilja älska och bli älskad, alltid en stark vilja att göra andra lyckliga. Vart någonstans tappade min ängel viljan, vad var det som gjorde honom så sjuk på så kort tid? Det gör ont att inte förstå. Jag som är hans mamma och som alltid vart hans mentala/känslomässiga sparringpartner.
Jag gråter en stund för dig älskade ängel, för åren vi aldrig kommer få, för allt jag velat uppleva tillsammans med dig som aldrig kommer att upplevas, för barnbarnen jag aldrig kommer få krama, för samtalen som aldrig kommer att pratas, för konsten du aldrig kommer att skapa, men mest gråter jag för tomrummet du lämnat efter dig, för din vackra själ. Du gjorde mig så stolt älskade ängel, men din smittande attityd och vackra värderingar. Älskar dig Jonathan<3

Livet går vidare men hur???

Folk säger att livet går vidare, jag undrar bara hur??? Det känns som om jag blivit bestulen, bestulen på all som var mitt liv. Jag ser mig i spegeln och ser någon som inte är jag. Allt är bort, som om personligheten gick i graven men Jonathan.
Ångesten har vart för jävlig dom sista två dagarna. Ändå är jag här hos min dotter och älskade barnbarnet. Lilla Alfons är underbar, så söt så go. Emma är fantastisk som tar hand om sin son på egen hand. Jag har Tom, min stora son med stora ideal och sen Ludde, min minsta som har blivit så fin och bra. Jag älskar dom, villkorslöst, men samtidigt äts jag upp inifrån av sorgen och saknaden efter Jonathan. Avundsjukan på alla som har sina familjer intakta..hur kul är det?? Det äter i en, det river och sliter. Varför Jonathan kunde du inte se din egna storhet. Du är så älskad så saknad..

Är det friskt att vara sjuk eller sjukt att vara frisk

Idag har jag spenderat timmar i skogen bland svamp och bär. Det innebär oxå att man får tid att tänka, tid att tänka på sånt som gör gott och tid för att tänka på sånt som gör ont.
Jag vet att jag ofta brukar säga att jag tycker det är mer friskt att vara sjuk i ett samhälle/en värld som kommit att bli så snedvriden som den vi lever i. Mina barn brukar kalla mig för domedagsprofet. Tro mig, jag hoppas jag har fel för min syn på framtiden är mycke annat ljus. Hur orkar men leva med en sån inställning, kan någon fråga ibland. Äh...brukar jag svara ..ingen blir gladare än jag om jag har fel, och leva är något jag bara gör. Ja men varför blir du inte sjuk med den inställningen då? Nja, brukar jag svara, jag tar en dag i taget vet du och syniker som jag förgås inte så lätt. Men allvarligt..vi alla som äter oss mer än mätta, vi som äger mer än vi behöver, vi som frossar i saker som kommer från andra länder där folk jobbar för löner dom knappt kan leva på, vi som reser världen runt i flygplan som bara spottar ut gifter, vi som mäter framgång i pengar och skönhet, vi som ser i tidningarna att djur plågas och barn lider. vi som tycker vi gjort så mycke vi kan bara för att vi har ett fadderbarn eller inte ens det, vi som lever i demokrati medans andra stenas till döds eller andra vidrigheter. Är vi friska bara för att vi har fått förmågan att kunna stänga information ute medans andra reagerar och blir "sjuka" av att något står jävligt fel till i världen? Är det inte mera sjukt att vara dollarmiljadär, äga hus över hela världen, köpa mer och äga mer än du hinner förbruka under din livtid? Äh..jag vet inte, jag vill inte döma varken den ena eller andra och allt som sker har säket någon mening. Men tanken bara slog i mig..idag..i lugnet där bland lingonen.

Jag tänkte oxå på Jonathan och hur klok och älskvärd han var. Hur han kunna glädjas åt en bikupa och honungen han fick slunga, hur han en kväll bakade flera sorters kakor och åkte in med på kontoret på natten för att överaska sina arbetskompisar, hur han kunde ringa och gråta i förtvivlan för att han kört ihjäl en liten fågel, hur starkt han kände för sitt skapande och passionen i det han tog sig för. Men nånstans orkade han inte med det mera. Så svårt att förstå när man sett hans glädje för det lilla i livet, sett hans uppfinningsrikedom få form i konst eller heminredning. Hur kan en själ så god, så varm och så klok välja att inte finnas mer? Vad är det vi som är kvar ska lära oss av dig Jonathan? Varför finns du inte mer lilla ängel? Livet är svårt utan dig. Hur ska jag klara ledsaga lillbror din genom livet, från ungdom till vuxen. Jag hade behövt din hjälp, dina alltid uppmuntrande ord. Känner mig vilsen , var snäll och led mig på rätt spår igen. Sitter du där uppe och tittar på mig nu? Är du glad för att jag sätter ord på mina tankar? Har du det bra älskade ängel?

Tårarna Jonathan är bara ord som aldrig blev sagda, smärtan är bara saknaden av en älskad person. Och du är saknad. Varje minut, varje andetag finns du i mina tankar. Mitt liv är nu är inte det liv jag är van att leva, och tänk Jonathan att jag hade mage att klaga innan. Innan detta visste jag inte ens vad smärta, sorg och olycka var. Jag vet att du vill att vi ska leva, leva livet passionerat och fullt ut. Det är det jag har som mål, men när vart och hur, den frågan ställer jag mig varje dag.

En dröm

Du kom till mig i natt...änligen...som jag har längtat. Du kom till mig fast bara i min dröm. Det är tre månader sen du försvann och jag har saknat dig älskade ängel. I drömmen var du så levande, så lycklig. Ditt ljusa hår blåste i vinden, du stod lutad mot en grind, ungefär som på fotot jag har på dig när du spelade Rasmus på luffen du vet. Du stod där med ditt allra gladaste leende, det där leendet som kan smälta en modershjärta på 2 röda sekunder. Vet du, du sa att allt var ett skämt, att du var här nu. Jag minns att jag gick tillbaka flera gånger för att se om det var sant och varje gång stod du där vid grinden, glad och lycklig, pratande med folk som fann i din närheten.
Först när jag vakande var jag så lycklig, lycklig att jag fått se dig i min dröm, så fin och så lycklig som du var. Sen kom saknaden, den förbannade saknaden som gör så jävla ont. Jag vet älskade Jojjo att jag måste släppa taget, men det är så svårt.
Jag saknar dig så. Jag saknar dina vackra sms, våra samtal, dina små presenter som du kom med alla dina ideer och upptåg alla frågor du hade som du ringde till mig för att få svar och råd på. Det är ett jävla stort tomrum du lämnat efter dig. Hur fyller man ett tomrum efter ett förlorat barn? Vad ska man fylla det med annat än alla minnen jag har.. Idag har vart en dag med mycke tårar min ängel, men tårar är bara ord som aldrig får sägas, kärlek som aldrig får visas. Jag älskar dig Jonathan härifån och till evigheten. Ge mig styrka och kraft att se det goda i livet. Du har 3 fantastiskt fina syskon som jag älskar över allt annat och lilla Alfons som ger mycke glädje. Ge mig kraft älskade ängel att orka igenom dagarna som svåra...

Fick lite tröst

Igår hade jag ett tröstande samtal...inte för att min saknad och min smärta blev mindre, men jag fick saker förklarat för mig som ökade min förståelse och som gav tröst. Igår samtalade vi om livet och om döden. Vi pratade i flera timmar. Det kändes bra därför att jag nu vet att Jonathan är inte borta, han finns bara i en annan livsform, en annan dimension. Han har det bra där han är. Jag fick dom bevis jag behövde för att veta att det är sant.
Jag vet ochså att jag måste lära mig acceptera det som hänt, även om jag inte är där än. Jag måste släppa taget om min ängel och låta honom fortsätta med den uppgift som är hans. Hur släpper man taget om ett älskat barn? Hur accepterar man att ens barn valde att lämna oss i sorg och förtvivlan? Jag vet inte än, men efter samtalet igår förstår jag att det är mot det målet jag måste sikta. Jag måste släppa min ilska, min skuld och acceptera valet älskade ängeln gjorde. Inte bara för min egen skull utan oxå för hans. Jag vet inte hur, jag vet inte när jag vet bara att jag måste ta emot all hjälp jag kan för att nå dit.
Men det svåra är att smärtan finns där och även den fysiska saknaden av ett älskat barn, mitt barn..hur lär man sig leva med den saknade?...hur lär man sig leva ett liv med en familjemedlem mindre? hur lär man sig att klara av att se smärtan i syskonens ögon? Svar jag vet inte, jag är inte där än. Jag vet bara att jag måste hitta vägar, mina vägar i livet. Jag måste för min, för syskonen, för min älskades och inte minst för Jojjos skull. Älskade ängel, ge mig den styrka det krävs, ge mig kraft att välja kärlens väg, visa mig vägen älskade ängel, för du om någon vet...