En sten är bara inte en sten

Min ängel Jonathan har äntligen fått sin sten, hans viloplats känns nu som hans, som min och familjen plats att gå till. Sista veckan har jag gått med en klump i magen, en svidande smärta och oro över hur jag skulle hantera känslan av att läsa min sons namn på en sten. Stenen VI valt ut till minne av vår son, stenen jag ska leva och ha en relation med tills dagen kommer då jag själv ska placeras under en liknande sten. För mig blev första mötet med stenen chockartad. Min yngsta son och jag skulle bara åka upp och tända ett ljus. Det var sent, lite småregnigt och mörkt. På håll ser jag att det inte ser ut som vanligt hos Jonathan...magen knyter sig....När vi kommer fram kommer chocken jag fasat för hela veckan....stenen är på plats, liksom avtippad som ett lass skit, till hälften liggandes på jorden, till hälften på gräsmattan. På sidan av ligger korset slängt ihop med lite annat som legat på graven. Jag tittar på stenen och jag hatar den, jag kan knappt läsa texten i mörkret och tårarna börjar komma...Är det detta jag ska gå till för resten av mitt liv. Jag vill därifrån, jag vill bort från platsen, från stenen, från känslan att min sons sten och gravplats blivit skendat och behandlat som en gödselhög. Jag måste därifrån och ringa Micke och Krille..Jag vill hem..

Dagen efter kommer min pojkvän, den trygga, den kärleksfulla som till hundra procent respekterar både mig och min kärlek till Jonathan. Han är lugn och trygg och det smittar av sig. Jag känner att allt kommer bli bra och fint, precis som jag vill ha det. Efter 3 timmars grävande, inköp av växter, planterande får vi äntligen stilla ställa oss vid viloplatsen och känna frid. Stenen blev precis som jag önskat, lika unik och säregen som sonen som vilar under den. Jag känner ett lugn samtidigt som sorgen och saknaden finns där. Ingen vill läsa sitt barns namn på en sten, ingen vill planera och inhandla plantor osv till sitt döda barn. Känslorna är i kaos, som vid så många andra tillfällen när man sörjer. Jag tittar och tänker på vad Jonathan tycker därifrån han är. Jag ser honom framför mig..Sittande i sommargrönt gräs, med håret flygande i vinden, han har huvudet snett vilande i handen, han ler så där som bara han kan le och han säger så där som han alltid sa när man gav honom något och han såg osäkerheten i mina ögon...Morsan...det ÄR BRA..allt som du gör är bra för det finns kärlek i det. Jag hoppas Jonathan att du ser att det finns kärlek...för dig och för platsen som nu är din.
En sten är inte bara en sten...den är så mycke mer...Älskar dig änglason...Nu och för alltid...