Allt det jag missar...

När man sörjer någon man verkligen älskat och hållit av är det ibland väldigt svårt att hålla fast vid det man bör vara tacksam över. Inte pga av att man är otacksam, tvärt om, för vi som drabbats av svår sorg har på den hårda vägen mer än någon annan lärt oss vad som är riktiga problem och vad som inte är det.
Det handlar mer om att man inte enbart sörjer att den förlorade person inte längre finns här fysiskt , utan det handlar oxå om allt det man missar i framtiden. Att det som man är tacksam över oxå alltid ger en påminnelse över det man saknar. Och det mina kära vänner gör ont...fruktansvärt ont.
Det kommer över mig ofta att jag aldrig kommer få se Jonathan skaffa familj, inga små mini Jojjosar kommer någonsin krypa upp i mitt knä och kalla mig farmor. Till det bör tilläggas att jag är så kär i mitt lilla barnbarn Alfons, så kär och så tacksam, samtidigt som jag påminns om det onda att Jonathans gener aldrig mer kommer finnas här.
Jag sörjer att aldrig mer kommer hela syskonskaran vara samlade, och ni, jag är så tacksam och glad över mina 3 barn Emma, Tom och Carl-Ludvig , men varje gång vi samlas kommer det alltid bli en påminnelse att en fattas, vår ängel Jonathan. Varje högtid, varje födelsedag, varje lycklig stund för mig eller någon annan i familjen påminner om den som inte finns här och kan dela vår upplevelse. Dödsdagar, årsdagar, veckodagar, födelsedagar som vi för alltid kommer ha ont av och som vi kommer få fira på en gravplats. Ljus som tänds påminner om om ljusen som brinner för våra änglar.

Det finns många saker jag är tacksam över så tro inte att vi som sörjer någonsin glömmer dom vi har kära. Men många situationer gör ont, ont på ett sätt som ni andra inte kan förstå. Så ge oss utrymme att få stunder där vi får vara till synes otacksamma, låt oss få prata om våra änglar lika naturligt som ni pratar om era barn som finns här. För livet som sörjande är svårt. Mycke svårt. Vi tvingas leva med det för resten av våra liv. Denna eviga saknad...Vi tvingas leva med vår sorg, vår ångest, våra skulkänslor, vår ilska och vår kärlek som ska integreras i vårt dagliga levene..Det är svårt mycke mycke svårt. Men jag vill ändå säga...

Älskade barn,Emma, Tom, Ludde, Jonathan. Levande och du som finns någon annanstans. Jag älskar er alla lika mycke. Ni är alla lika stora delar av mitt liv. Ni är allt <3
Lilla Alfons, mormors hjärta..älskar dig
Mina älskade Krille som fortfarande står vid min sida, han som bär mig när jag faller, han som ser mig med kärlekens ögon. Jag älskar dig
Till min syster, mor och far som alla gör vad dom kan för att jag ska må bra..Jag älskar er
Till Busan, min hund, som ger mig villkorslös kärlek..jag älskar dig
Mina vänner, gamla som nya, alla fina änglamammor jag lärt känna, tack för att ni finns i mitt liv. Utan er vore livet outhärdigt..
Till naturen och djuren, utan er skulle jag aldrig finna kraft. Ni är min livsenergi

Ångest...vad är det för jävla påhitt?

Vem i helvete uppfann ångesten...den där som river mitt inre i bitar, den där som hoppar på mig bakifrån när jag som minst anar. Hur kan en tanke, en lukt, en melodi, ett ord få mitt hjärta att skena, min puls att gå i höjden och min kropp att vilja krypa ur sitt skinn. Hur lär man sig kontrollera dessa kroppsliga reaktioner utan att behöva medicinera sig? Hur går man hel ur den tunga process det innebär är att sörja?
Jag tror aldrig någonsin att man kan bli hel igen..Hur ska man kunna bli det när en pusselbit för alltid är borta? Man kan få ett pussel att hålla ihop utan alla bitar, du kan på avstånd till och med missa att det fattas en bit för mönstret eller bilden framträder ändå...Men du kan ALDRIG få ett pussel att bli helt utan alla dess bitar. Jag tror det är det samma med oss som förlorat....för oss som förlorat någon som står oss nära. På något sätt måste vi få ihop dom bitar som finns kvar...till ett mönster/bild som vi kan känna igen...få oss att hålla ihop utan den. Men hela blir vi aldrig.
När ångesten är som svårast känns det som om alla bitarna far i golvet med en jävla smäll...vad var det som hände? Vad kommer hända nu? Kommer jag få ihop pusslet igen? Hur många bitar försvann? Och man börjar sakta med darrande hand plocka ihop bitarna, en efter en...som om du pusslar under pistol hot..det ser ut som alla bitar som är himmel ser lika dana ut, du får panik och kan inte skilja himmel från hav...När du åter fått ihop pusslet konstaterar du att det är en bit som fattas...en jävla bit från att pusslet ska vara helt...en bit från att ditt jävla liv ska vara som det var innan.
Hur lär man sig hålla ihop utan att vara hel? Hur lär man sig omfamna sin ångest, sin sorg och sin smärta? Hur lär man sig att ta till sig meningar som...allt har sin mening? Eller tänk positivt...se det positiva i livet? När en bit av en är för alltid borta.
Jag tror på ett liv efter detta., jag tror på att jag kommer få se min son igen..jag tror att där han finns är det kärlek och frid. Men min saknad är för evig...Mitt pussel blir aldrig helt. Vem kommer jag att vara när jag kommer ut på andra sidan av min sorg? Vem kommer jag att bli när jag väl accepterat att jag aldrig kommer bli hel. Ångest är ett jävla påhitt...vem faan uppfann det?

Maskerna vi bär....

Tänk dig ett möte mellan två människor där inga masker finns, ett möte där själ möter själ, ett möte där masker och fasader inte finns. Hur underbart vore det inte. Tänk att möta en människa utan allt det som vi själva lagt på oss, utan det som vi lärt oss dölja.
Tänk dig ett möte med en människa där inte status, pengar, utseende eller anseende spelar någon roll. Tänk vad "vackra" människor vi skulle möta då. Människor som är äkta, som visar vad dom känner, tänker och upplever. En människa utan rädslor.

Jag tänker mycket på sånt nu när jag lever i min sorg. När fasaden rämmar och spricker. På all den energi folk lägger på fasader och masker, energi man kunde använda i kärlekens tjänst istället. Vart någonstans på vägen har man lärt sig att lägga på en mask som talar om för andra att jag mår bra, när hela mitt inre håller på att få mig att gå i bitar. Vart och när lärde jag mig att det var "fult" eller "sämre" att visa när jag mår dåligt än när jag mår bra. Vem eller vad har lärt mig värdera bra eller dåligt?
Tanken kom över mig idag när jag tog min dagliga långpromenad med hunden. I skogen bär jag aldrig någon mask, där är jag fri...Även om jag själv ser mig som en väldigt öppen person. I skogen känner jag mig fri och konstigt nog mår jag som bäst där. Där fylls jag av energi och glädje, där är jag bara jag, där känner jag mig aldrig ensam eller missförstådd.
Någon skrev i dag att psykologen sagt att man inte ska gråta av sorg inför sina barn och tanken slår mig VARFÖR? Varför ska jag inte det? Vem sätter normen att gråt är sämre än skratt, att sorg är sämre än glädje? Är dom inte alla delar av livet, liksom olika sidor av samma mynt? Ska jag sätta på mig masken inför mina barn, ska jag lära dom att visa upp något annat än deras rätta jag,ska jag ska i min enfald tro att mina barn inte ser och känner att sörjer. Min sorg är är ju bara baksidan av min kärlek till ett älskat barn.
Det är inte gråten och sorgen som är det farliga, det kan det inte vara. Visst är det jobbigt för ett barn att se sin mamma ledsen, det gör ont, men vi kan inte skydda våra barn från livet, vi kan bara stödja dom och försöka ge dom verktygen att klara av det. Det farliga är när vi inte pratar om det, när vi låtsas att den inte finns. Det farliga är när vi inte talar om kärleken vi har till barnen som finns kvar, när vi inte visar hur mycke dom betyder för oss. När vi visar och pratar om sorgen ger vi inte bara oss själva chansen att läka, vi ger våra barn verktygen...vi ger dom rätten till att sörja det dom kommer sörja i framtiden. För ingen kommer undan sorgen...
Om barn får se och uppleva sorg och oxå se oss börja leva igen, slipper dom vara rädda för den. För masker och fasader handlar mycke om rädsla, rädslan att inte accepteras för den jag är där jag är i livet. Rädslan att vara misslyckad och svag. Är man svag bara för att man sörjer? Är man stark bara för att man inte visar sina känslor?
Jag tänker på min son, den fina vackra själ som han var. Hur han måste kämpat för att inte visa sig svag...så rädd och ensam han måste känt sig. Hur tungt det måste vara att se döden som en lösning när livet har så mycke mer att ge, när hjälpen finns men man inte kan se den. Hur han måste känt sig misslyckad fastän det bara var livet han mött, sorgen som är en del av våra liv. Jag har sett min sons själ, jag vet hur vacker den var. Vackrare och kärleksfullare än det flesta jag känner.
Jag kommer sörja, jag kommer gråta, jag kommer åldras men jag kommer oxå se det fina i mina andra barn. Deras kärlek kommer göra mig stark, inte nu men sen. Av hela mitt hjärta älskar jag dom mer än livet själv, men jag måste sörja mitt barn som inte fick leva. Det är min rätt...Sorgen är bara kärlekens baksida

5 månader av saknad

Idag är det 5 månader sen min ängel gjorde valet att inte stanna kvar här på jorden. Idag för 5 månader sen tog han sin bil, parkerade den, gick längst stigen till platsen han valt. Platsen han valt för att lämna jordelivet. Jag tänker på den platsen, valde han den med omsorg, vad fanns där för tankar hos min älskade son? Vad var det han tänkte dom sista minuterna i livet, på vem tänkte han, var han rädd eller mötte han döden lika modigt som han mötte livet? 5 månader av saknad och sorg. Dagar så svarta som det mörkaste av de mörkaste. Dagar av skuld och ilska, men oxå dagar av minnen och kärlek. Vissa dagar blir jag som förlamad, sorgen tar all luft och jag förmår mig inte ens att tända ljuset som annars brinner för Jonathan varje kväll. Andra dagar förflyter som i ett vaccum, jag finns, jag andas med ändå är jag utanför det som kallas livet.
Det är fortfarande ofattbart, ofattbart att mitt älskade barn valde den väg han gjorde. Så fel man kan ha om sina barn. För mig var Jonathan livet...glädjen och känslornas barn. Han skulle finnas där för alltid, för mig och för alla andra. Ge oss en dos av sina nya ideer, trösta oss när vi tvivla och skratta med oss åt livets dråpligheter. Han skulle komma med sina små eller stora skapelser till mig. Vi skulle fortsätta våra aldrig sinande samtal. Timslånga utredningar om livet och kärleken. Gud, vad jag saknar dom samtalen..Aldrigheten tär...den tär mig så jag tror jag ska dö ....aldrig....vilket jävla ord

Vilsen...

Jag minns dagar när barnen var små...fyllda av kärlek och bus men jag minns oxå dagar när barnen var små..dagar när kroppen och själen var trötta av alla krav och måsten..dagar jag längtade tills barnen skulle bli stora och flytta hemifrån. Då jag äntligen skulle få tid och ork för mig själv och för det jag ville göra. Så fort tiden ändå gick, så fort tiden gick tills alla barnen lämnat boet och tiden kom då jag skulle få göra allt det där jag inte kunnat göra när barnen var små.
Det blev inte alls som jag önskat eller tänkt. Istället infann sig en tystnad och ett tomrum som jag aldrig trodde skulle infinna sig...inte ens i min vildaste fantasi. Istället för att göra allt det där jag hade trott jag skulle göra, allt det där jag drömde om, blev jag handlingsförlamad. Jag började sakna saker som jag innan uppfattat som jobbiga. Ingen som tjatade om när maten skulle vara klar, ingen som smällde i dörrar, ingen som stod i duschen 45 minuter fasten regeln var snabbt in snabbt ut. Ingen som inte diska efter sig. När sista barnet flyttat ut var det som halva min identitet försvann...den att vara heltidsmamma. Mamma är du hela livet var någon som sa lite tröstande..och visst är det så. Man blir bara mamma på ett annat sätt. På ett sätt som är nytt och omtumlande och ovant. Precis så som det ska vara. För vi har bara våra barn till låns oavsett hur det blir och av vem vi lånat dom.
Kanske var det så med min älskade ängel..kanske jag bara hade honom till låns, om så endast för en kortare stund.
Jag saknar honom så förtvivlat... det finns inga ord för den saknad och smärta jag bär. Jag försöker låta bli att tänka tankarna som jag redan innan vet bara kommer att ge mig mer smärta..men ofta låter jag dom komma. Som om jag drivs av ett behov att möta sorgen där den är som svartast, som om jag vill få ett svar på hur långt jag kan driva min själv innan jag faller. Vad vet man om sig själv egentligen? Vad vet man om sorg och smärta innan man känt den själv? Hur mycke klarar man av utan att själ och hjärta brister så totalt att bara mörkret finns kvar?
Jag börjar märka att jag sakta håller på att förändras, att jag redan ser saker på andra sätt än innan. Jag vet inte än om det är till det bättre eller till det sämre, bara att det är så. Jag ser, känner och upplever saker jag inte gjorde innan, jag tar inte längre livet för givet . Jag vet oxå att inget finns för evigt att livet kan förändras på ett kort ögonblick.
Sorgen äter mig stundtals levande, den pinar mig, den plågar mig, men jag vet oxå varför. För sorgen är kärlekens baksida..Har du aldrig känt djup kärlek har du heller inte förmågan att känna djup sorg. Så på så vis omfamnar jag min sorg för den är egentligen bara ett uttryck för min stora kärlek och saknad till ett barn jag älskat djup, innerligt och villkorslöst. Ett barn som gett mig så mycke glädje, så mycke minnen, ett barn som alltid gjort mig stolt och som alltid alltid från sitt första till sitt sista andetag fyllt mitt liv med kärlek. Jonathan, du fattas mig...Jag vill höra din röst, se ditt magiska leende..Jag vill krama dig och aldrig släppa taget...Jag skulle ge mitt liv för ditt om jag bara kunde. Varför älskade unge stannade du inte kvar, varför fick jag bara låna dig för så kort tid?

En sten är bara inte en sten

Min ängel Jonathan har äntligen fått sin sten, hans viloplats känns nu som hans, som min och familjen plats att gå till. Sista veckan har jag gått med en klump i magen, en svidande smärta och oro över hur jag skulle hantera känslan av att läsa min sons namn på en sten. Stenen VI valt ut till minne av vår son, stenen jag ska leva och ha en relation med tills dagen kommer då jag själv ska placeras under en liknande sten. För mig blev första mötet med stenen chockartad. Min yngsta son och jag skulle bara åka upp och tända ett ljus. Det var sent, lite småregnigt och mörkt. På håll ser jag att det inte ser ut som vanligt hos Jonathan...magen knyter sig....När vi kommer fram kommer chocken jag fasat för hela veckan....stenen är på plats, liksom avtippad som ett lass skit, till hälften liggandes på jorden, till hälften på gräsmattan. På sidan av ligger korset slängt ihop med lite annat som legat på graven. Jag tittar på stenen och jag hatar den, jag kan knappt läsa texten i mörkret och tårarna börjar komma...Är det detta jag ska gå till för resten av mitt liv. Jag vill därifrån, jag vill bort från platsen, från stenen, från känslan att min sons sten och gravplats blivit skendat och behandlat som en gödselhög. Jag måste därifrån och ringa Micke och Krille..Jag vill hem..

Dagen efter kommer min pojkvän, den trygga, den kärleksfulla som till hundra procent respekterar både mig och min kärlek till Jonathan. Han är lugn och trygg och det smittar av sig. Jag känner att allt kommer bli bra och fint, precis som jag vill ha det. Efter 3 timmars grävande, inköp av växter, planterande får vi äntligen stilla ställa oss vid viloplatsen och känna frid. Stenen blev precis som jag önskat, lika unik och säregen som sonen som vilar under den. Jag känner ett lugn samtidigt som sorgen och saknaden finns där. Ingen vill läsa sitt barns namn på en sten, ingen vill planera och inhandla plantor osv till sitt döda barn. Känslorna är i kaos, som vid så många andra tillfällen när man sörjer. Jag tittar och tänker på vad Jonathan tycker därifrån han är. Jag ser honom framför mig..Sittande i sommargrönt gräs, med håret flygande i vinden, han har huvudet snett vilande i handen, han ler så där som bara han kan le och han säger så där som han alltid sa när man gav honom något och han såg osäkerheten i mina ögon...Morsan...det ÄR BRA..allt som du gör är bra för det finns kärlek i det. Jag hoppas Jonathan att du ser att det finns kärlek...för dig och för platsen som nu är din.
En sten är inte bara en sten...den är så mycke mer...Älskar dig änglason...Nu och för alltid...

I all välmening

När man drabbas av en svår sorg/förlust börjar man inse vad ont alla gamla klyschor man brukade slänga ur sig gör. Ni vet själva...ex förlorar man en finns det tusen åter...Innan man drabbats och även om man drabbats och insett att så är fallet, kan det vara förödande för den personen som får höra dom orden när sorgen/förlusten är som värst. För i samma stund som orden når den sörjandes hjärta känner man att man inte får förståelsen, och det gör att man känner sig tvingad till att försvara sin egen känsla dvs man börjar försvara rätten att känna det man känner. Då helt plötsligt har den sörjande två problem, först den nästan outhärdliga känslan av sorg och saknad och att den känslan inte är berättigad, att den känslan är fel dvs man börjar känna skuld. Skuld kan aldrig föra något gott med sig, skuld är förlamande eller aggressiv Den gör ALLTID mer ont än gott..Den föder hat mot en själv och hat mot sig själv tar sig ofta i uttryck i hat mot andra.
Att möta människor i sorg är svårt men samtidigt inte. Vi som drabbats behöver medmänniskor mer än någonsin, ett vänligt ord, någon som hälsar i stället för att vända sig bort, ett möte med någon som visar medkänsla och inte medlidande kan rädda vår dag. Det som är svårast för oss är just att mötas av er rädsla för vår sorg, att behöva höra alla dessa klyschor som vi ändå inte kan ta till oss i sorgens mörker.

Livet går vidare får man ofta höra...kan ni fatta hur ont det kan göra...går vidare för vem? För Jonathan? För mig som måste leva med min förlust för resten av mitt liv? Klart som faan att livet går vidare..men hur går livet vidare? För oss som drabbats vänds hela livet upp och ner, vi lever med ändå inte..vi lever inte samma liv som innan och kommer aldrig att göra..Never ever ..
Du har ju flera barn är oxå en sak folk säger...och??? Tror ni något eller någon någonsin kommer ersätta Jonathan. Hur kan man ens tänka så. Jonathans och min relation är/var helig, precis som mina relationer till mina andra barn är. Men aldrig, aldrig kan och ska dom ersätta min relation med Jonathan. Vilken fruktansvärd börda att bära vore inte det. Och JA mina andra barn ger mig en kraft att orka en dag till men dom kan aldrig aldrig ersätta eller fylla ut saknaden efter Jonathan. ALDRIG. Dessutom, har ni den blekaste aning om hur smärtsamt det är att behöva bära att dina andra barn har mist en bror, mist en bror som tog sitt eget liv? En lillebror har mist sin storebror, sin förebild ...en storebror har mist en lillbror och en storasyster har förlorat sin lillebror. Din familjebild är för alltid förändrad..För alltid...
Det finns en uppsjö av sånt som vi som drabbats får tampas med och JA jag vet att det är av välmening och JA jag förlåter er alla. Men man blir trött av att behöva försvar sin sorg inför människor som tror sig veta..tror sig veta hur det är.
Jag har själv vart en av dom , en av dom som slängt ur mig saker till höger och vänster ..i all välmening förstås och det måste jag förlåta mig själv för oxå..Men det är svårt..så svårt.. Jag gjorde det senast till min älskade ängel...förlåt mig för det älskade ängel... Min son fick försvara sin rätt till sina känslor han hade av sin förslust, han kände sig inte förstådd, kände skuld över det han kände..Det är en tung börda att bära. För mig och för honom..Även om det bara var av välmening, ett försök att ge tröst.
Så ge oss sörjande rätten att känna det vi gör, för förlusten av ett älskat barn är nog så tung att bära. Ge oss medkänsla i stället för medlidande Ge oss ett hej i stället för att vända er bort. Svik oss inte fast vi kanske vänder oss bort från er. Vi behöver er även om vi ger signaler om att vi inte behöver någon. Ge oss värme i stället för klyschor, även om ni har rätt kan vi inte ta emot det när sorgen förblindar oss. Ge oss tid för att läka, påskynda inte det som inte är moget, tiden är vår enda vän. Hjälp oss med praktiska saker då sorgen tar energi och förvandlar oss till något vi själva inte känner igen...
Ja förlåter..jag förlåter er och mig själv...För okunskap föder konflikter..kunskap föder fred..Så även i våra hjärtan..