Carl i magen Jonathan

Carl i magen Jonathan..Jag heter Carl i magen Jonathan...Jag kan se det framför mig såsom det vore igår. Han står där med sitt ljusa yviga hår och sina pliriga blå ögon, han kan väll vara en sisådär 3-4 år och har börjat förstå att han har flera namn, inte bara Jonathan... jag fick säga det till honom flera gånger. Carl efter pappa, Emanuel efter gammelfarfar och Jonathan som bara är ditt alldeles egna namn. Han försvann en stund för att komma tillbaka och med sitt brådmogna sätt ställa sig framför mig och bocka fint och säga - Jag heter Carl i magen Jonathan :). Imagen vart hans sätt att säga Emanuel.. Jag minns det som igår och minnet gör mig ledsen samtidigt som jag inte kan låta bli att le. Carl i magen Jonathan..min ängel...

Det är konstigt det där med minnen, hur dom kan påverka vårt sinne. Hur ett minne både kan få en att le och gråta på en gång. Jag har dåligt minne, på gott och ont. Jag glömmer oförätter lika fort som jag glömmer det jag vill minnas. Men glömskan skrämmer mig, för med Jonathan är minnena det som gör honom levande, och jag vill minnas, för så länge någon minns, så länge han lever i minnet finns han. Idag gör minnet ont, jävligt ont. Den suger all min kraft och det svider långt under skinnet. Jag vill inte inte att Jonathan ska vara ett minne. Jag vill ha honom här. Levande, klok och glad. Jag vill inte gå till en kyrkogård och läsa mitt barns namn på ett kors, jag vill inte leva med "aldrigheten", jag vill inte vakna varje morgon men en iskall klump i magen som talar om det jävulska sanningen ...Att minnet är allt du har kvar.

När jag tänker på min son Jonathan fylls jag av så många känslor. En våg av kärlek och tacksamhet sköljer över mig. Tacksamhet över att jag fick låna en sådan underbar son i 23 år. Kärlek för han var en person som var så lätt att älska. Sen kommer ilskan, den som kommer som en spark bakifrån, ilskan över att valet han gjorde, ilskan över att världen är en sån tuff plats att leva upp i.Så har vi sorgen och saknade som smärtar som salt i ett öppet sår, den som förlamar, den som gör mig svag på gränsen till livstrött. Sorgen över att aldrig få se Jonathan växa upp, aldrig få träffa honom mer, aldrig få se honom gifta sig och skaffa familj, aldrig få bli gammal med min son vid sidan om. Saknaden som är min ständiga följeslagare i allt jag gör och allt jag upplever. Sen kommer stoltheten, den vackraste av alla känslorna, den som skänker mig lite tröst, stoltheten över vem Jonathan kom att bli. Han blev inte framgångrik, inte ens rik i pengar mätt. Han blev mycke mer än så. Jonathan var kärleksfull mot alla och en var, han hade mycke få fördomar och dom han hade älskade han att utmana, han kunde få folk att tänka i nya banor, han hade fler begåvningar än de flesta jag känner men hade inget behov av att hävda sig. Han kunde odlade bin med samma passion som han skapade drömmar. Han var rädd om allt levande och kunde se det vackra i naturen och såg ett konstverk i det vi andra kallar skräp. Han gav sig passionerat och helhjärtat in i allt han fann intresse i...Ja stolt ...det är ett vackert ord och stolt det är jag..

Men att drabbas av att ens barn själv väljer att inte leva längre är svårt. Ibland känns det som om jag inte kände mitt barn..Vi kunde ju prata om allt, om livet och om döden. Jonathan var en gåta, för oss alla. Han hade ett djup och en sårbarhet som han visade men inte i sin fulla bredd. För mig var han livet själv..Jag älskade hans sårbarhet som gjorde honom mänsklig, jag älskade hans djup som gjorde honom klok men det är troligtvis det i kombination med hans totala hängivelse för allt han kände, och Jonathan kände mycke och starkt , som oxå gjorde att hans liv blev tufft.
Jag kan ändå inte sluta tänka...varför, varför Jonathan lämnade du oss?? Varför fick vi inte hjälpa dig?? Varför såg du inte din egna storhet?? VARFÖR???

En plats på kyrkogården...

Min son har fått en egen plats nu...eller kanske är det så att vi som stod Jonathan nära har fått en plats dit vi kan gå, en plats för oss att minnas, att gråta och ett ställe där vi på riktigt förstår att Jonathan är borta.. Jag lever fortfarande stundtals i förnekelse, tror inte jag klara att ta in allt, klarar inte av "aldrigheten" i sin totala omfattning. Då skulle jag dö, sluta andas och själv bli en del av "aldrigheten". Jag låter det sjunka in, lite i taget så mycke jag klarar utan att bli galen.
Ibland blir jag rädd, rädd för att släppa in sorgen i hjärtat,istället bara låta det stanna i hjärnan där smärtan är mildare. Hålla den kvar där ..där i intellektet där man kan kontrollera den. Men jag vet, jag vet allt för väl att sorgen måste få nå mig, nå mig där det gör som ondast. Endast då kan jag lära mig leva med min sorg, inte i min sorg. Så jag tar ett steg i taget, ett steg .....

Vi hade endå en fin och lugn Urnsättning i fredags. Så fin som något sånt någonsin kan vara. Att bära sin son i en urna, en urna som trycks mot min mage så som min ängel gjorde under 9 månader och det var mot min mage han tog sina första andetag. Därför kändes det som min rätt att bära honom och lägga ner honom där han har nu får sin sista vila. Det är hans aska som ligger där, hans vackra själ är fri...inga sorger finns där mer, ingen ångest eller smärta. Men ändå gör det så ont...så ont att han valde en väg som jag inte får dela med honom, ett val jag aldrig kommer få chansen att förstå, ett val som blev till en livslång sorg för oss som finns kvar här. Hur ska man orka när smärtan blir värre för varje dag, när ångesten finns med mig i varje andetag. Älskade ängel ge mig kraft att orka, ge mig styrka att kunna se det vackra i livet, i dom som jag har kvar, dina syskon och min familj. Ge mig styrka Jonathan så jag orkar....

Måste jag...

Måste jag allt detta....Idag orkar jag inte skriva så mycke. Det är en tuff dag i morgon. I morgon ska jag sänka ner det som är kvar av min son i ett hål i marken...Det är en mardröm, en jävla fucking mardröm som jag vill vakna ur NU...
Min son som var så levande, så kärleksfull, så oförglömlig för oss som fick den äran att lära känna honom. Nu ska jag gå till en grav och läsa min sons namn på en gravstenen. Jag ska fortsätta mitt liv fastän en stor del av mig är borta, jag ska måsta gå igenom sorgens alla skepnader och lära mig leva med "aldrigheten". Aldrig mer, i allfall inte i detta livet ska vi ses, prata eller beröra varandra.. Jag saknar dig Jonathan..Du var så klok, som en liten Gubbe :) kommer du ihåg att jag alltid sa att du är en gammal själ i en ung kropp... Så mycke mer jag tyckte du hade att ge...

Varför finns du inte mer? Varför fick vi inte ha dig kvar? Varför valde du den väg du valde? Älskade Jonathan du fattas mig...min ängel så vacker du är

Skuld är en tung börda att bära

När man mister ett barn kommer man i kontakt med så många olika känslor så som sorg, saknad, ilska, tomhet och så det värsta och den mest nedbrytande av alla SKULD. Känslorna slår till när som helst, ibland smyger dom sig på på mig som en stillsam obehaglighetskänsla ibland slår dom till med full kraft, som ett knytnävsslag i mellangärdet. Jag kippar efter luft, oförmögen att fatta vad som slog mig, tills minnet hinner ifatt mig och jag minns, jag minns att mitt barn är borta, borta för alltid.
Dom olika känslorna kan komma var för sig eller flera på en gång..jag känner vanmakt, för jag VET att detta är inget som kommer försvinna, det är något jag måste lära mig leva med. Och det .....det skrämmer skiten ur mig.

Ibland kommer den förlösande gråten...den liksom släpper ut det övertryck av känslor som slåss inne i min kropp..Ibland är gråten stillsam och lugn, ibland gråter jag så känner att tårarna smakar galenskap...ja jag tror vissa stunder att nu, nu slår galenskapen till. Det sliter i kroppen och jag vill stundtals dö, för smärtan i själen och i hjärtat blir övermäktigt. Mer än vad man klarar.. Men ändå..långt där inne känner jag ändå viljan till att fortsätta, en vilja att leva det liv jag fått, tills dagen kommer då jag får möta min älskade Jonathan igen. Jag är inte längre rädd för jag vet att den dagen när den kommer får jag åter så min ängel. Under tiden får jag kämpa med livet här och finnas för mina andra barn och barnbarn.

Jag vill ändå återkomma till detta med skuld...denna värsta av alla känslor, den som sliter mig i stycken, gör mig sömnlös om nätterna, den som tar all den lilla kraft jag har mitt i sorgens helvete där jag befinner mig. Svaret på frågan är JA, ja jag känner skuld och det vore konstigt annars. Min son är död och jag kunde inte hjälpa honom.
Man blir väldigt ambivalent i sina känslor när man drabbas av att ens barn väljer att ta sitt liv. Som om du har en inre dialog och du har 2 inre röster. En som klandrar och känner skuld, en som resonerar för att den som känner skuld ska komma att känna sig skuldfri. Jag vet att jag ALDRIG med AVSIKT gjorde något som påverkade Jonathan att göra det val han gjorde, men ändå känner jag skuld och otillräcklighet. Känner skuld för att jag inte kunnat ge honom de verktyg han behövde för att klara det liv han kom att leva, skuld för att jag inte riktigt förstod hur dåligt han mådde, skuld för att jag kanske inte gav honom tillräckligt med stöd och kärlek. Och det GÖR ONT. Jävligt ont. Det som ger tröst är att Jonathan ofta tala med stolthet om sin uppväxt och att han var ett kärleksfullt barn som strödde kärleksförklaringar omkring sig. Dom är som små skatter att ta fram när skuldbördan blir för tung.

Jag kommer måsta jobba med mina känslor och allt runt den förlust det innebär att ha förlorat Jonathan. Han var en klok liten kille och på något sätt känner jag hans närvaro när allt blir som svartast. Jag kan nästan höra hans röst..Morsan du har gett mig så mycke, nu är det din tid att tänka på dig själv. Älskade Jonathan..Jag saknar dig så...Dina kloka ord, ditt kärleksfulla sätt och din tröstande kram. Du var som en dynamitgubbe..du brann upp alldeles för snabbt och försvann med en smäll.

Jag har tänkt på Gud idag...

Jag har tänkt på Gud idag. Det är sant, det har jag. Det finns tid för sånt när man inte har jobb.För jag har märkt att när man drabbas av en svår sorg eller förlust blir man prövad...man blir prövad på många många sätt. Man blir prövad på sin syn på nästan allt och alla, och tro mig, det är jävligt tufft att hålla kvar vid sina gamla ideal.

När man drabbas av en personlig eller världslig katastrof vill man antingen hitta en en mening med det, eller hitta någon att lägga skulden på. En del lägger skulden på sig själv, en del lägger den på Gud men jag lägger den på det samhälle vi alla hjälp till att skapa. Jag är inte arg på Gud, jag tror överhuvudtaget inte han har med Jonathans självvalda död att göra över huvudtaget, inte med någon annans död heller. För mig är Gud fortfarande god, han skapade oss alla med en fri vilja och den har vi använt på flera andra sätt än bra.

Jag tror inte Gud har skapat pengar som i sin tur gör människan girig, jag tror inte gud skapade droger så våra medmänniskor blir drogmissbrukare, jag tror inte gud släpper ut gifter i luft och våra hav, det gör vi så bra själva, jag tror inte Gud våldtar, mördar, krigar eller plågar barn, djur eller andra levande ting utan det är mäniksor, jag tror inte Gud dömer människor som inte är som andra, jag tror inte Gud gör samhällen som är uppbyggda på överkonsumtion som göra att vi lägger våra värderingar på det vi äger och inte på det vi gör.. Det här samhället gör så att våra unga tjejer och killar inte känner att dom passar in, det gör att om man inte är lycklig=framgångsrik har du inget värde. Det bygger på att snyggast och rikast vinner. Våra barn matas med falska ideal, vi vuxna åker bara med i karusellen.. Det höga förväntningar som läggs på dom unga, att man ska vara lycklig..jämt...annars är det något som är fel. Är du inte bra i skolan slussas du ut i arbetslöshet och har svårt att hitta din plats, är du sen känsligt lagd så blir det jävligt jävligt tuff

Nej jag är inte arg på Gud ...jag är arg för att unga människor ska behöva må dåligt, att jordens resurser bara tillhör en minoritet av världens befolkning. Arg för att jag känner vanmakt inför den framtid vi skapar åt våra barn..Arg på de giriga människor som förstör vår planet och därmed vår framtid...

Tro nu inte, inte ens för en minut att jag är så arg som jag låter. Men jag har tänkt mycket på Gud i dag. Och jag har tänkt på ordet tacksamhet. Ibland är jävligt dålig på det...det där med tacksamhet..jag liksom hakar upp mig på det jag är otacksam över. Så nu ska jag skriva en lista på vad jag är tacksam över så jag för en stund mitt i allsorg och saknad ändå kan se att det finns saker att vara tacksam över

1. MINA BARN: Jag har 4 fantastiskt vackra, intelligenta och roliga barn. Emma min enda dotter som är fantastisk med sin lilla son, alltid vart så förståndig och skötsam (för det mesta :)) Tom..min politker, färgstark, åsiktstark och som slåss för det han tror på Jonathan min ängel som jag fick äran att bära föda och ha i mitt liv. Lilla Ludde mammas minsting som slår mig med häpnad med sin klokhet och sin hemlighetsfulla stil.
2. MIN KÄRLEKSFULLA POJKVÄN som står vid min sida trots det som hänt, som aldrig slutat älska mig trots att jag inte alltid gjort mig förtjänt av hans kärlek. Han ser med kärlekens ögon på mig och för det är jag honom evigt tacksam
3. MIN HUND som ger mig villkorslös kärlek dygnets alla timmar
4. MIN FAMILJ OCH MIN SYSTER som jag älskar fast inte alltid visar det
5. NATUREN som ändå alltid lyckas ge mig en stunds inre fri
&. GAMLA OCH NYA VÄNNER...alla ni som står mig bi och som finns där när jag behöver er
7 ÖVRIGT allt som jag borde vara tacksam över men inte kommer på just nu :)

Jag ska tända ljus i kväll och titta på bilder på ängeln och minnas..Mina minnen är det värdefullaste jag har ooch jag vill ha dom levande. För så länge jag och andra minns finns Jojjo kvar. Jag tittar på bilder och jag gråter och jag skrattar. Kan inte ännu förstå att jag inte ska få se dig mer, aldig höra din röst..Men du lever i mitt minne älskade ängel..och du berör...jag är stolt att du valde mig till mamma, men faan vad saknade gör ont...

Ännu en vecka har gått

Ännu en vecka har passerat utan Jonathan...sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar och timmar till dagar och dagar till veckor. Det är otroligt det här med tiden. På en sekund kan ens liv förändras, slås i spillror för att sedan aldrig aldrig bli det sammma igen. Ena sekunden så levande och andra borta för alltid.

Gruvar mig för det som ska hända på fredag...Jag ska bära min son i en urna och gräva ner honom under jord. Jag har burit dig i min kropp, jag kände dig och älskade dig innan du ens var född och nu ska jag tvingas lägga det som är kvar av dig på en utsedd plats på kyrkogården. Det kommer bli smärtsamt. Men på något sätt känns det som det är min sak att göra det. Jag vill göra det..Men jag är rädd...rädd för all den smärta och sorg jag kommer känna, rädd för vilka undertryckta känslor som kommer att komma fram.

Jag hade en ganska bra dag igår älskade ängel.Mina vänner Tomas och Veronika kom på besök..Dom hade sina papegojungar med sig. 3 ljuvliga söta små gröna under i en låda som handmatas var 4e timma. Du hade älskat dom. Kusinen din var hemma. Det gör ont att du inte var där, ont att se dina vänner leva medans du är nån annanstans. Du gör dig påmind och sorgen är med mig i alla ögonblick. Munnen skrattar men hjärtat gråter.
Krille finns här, han älskar mig trots allt vi får gå igenom. Han sörjer med mig älskade ängel. Jag hoppas du vet hur speciell du var för honom oxå. Vi pratar om dig...det känns skönt att nämna ditt namn. Men du fattas oss varje vaken minut..

Ett samtal

Jag ringde ett samtal idag..På ett jobb. Det var du Jonathan som tipsat om jobbet, okej...det kanske låter lustigt för er som läser och jag ska inte gå in på vem som framförde meddelandet. Du hade sagt att jag skulle söka ett jobb i Linköping där jag skulle jobba som fritidsledare men handikappade. Jag kollade Ams sidor men hitta inget jobb, det var bråttom hade du sagt..Jag stängde ner den där sidan som jag hatade sen innan. den hade inte gett mig något jobb förut. Inte ens en arbetsintervju. I tanken tänkte jag...det var en bluff..

Men efter en stund tänkte jag, det är väll faan om min pojk ljuger :( Jag slog upp sidan igen och tänkte i mitt stilla sinne att nu ska jag gå igenom varje kategori och alla jobb i Linköping. Och där...under naturbruk..där jag aldrig tittar fanns det. Arbetsledare för dagversamhet med hästar på gård 2,5 mil utanför Linköping.

Jag slog en signal idag. Ska dit på måndag. Läget är kanske inte så bra, 2,5 mil utanför Linköping åt "fel håll" och tajmningen suger, jag vet inte ens om jag klarar ta på mig en ny arbetssituation redan..Men det var ändå ett lustigt sammanträffande. Kankse tyckte du älskade Jonathan, att mamma behövde komma ut i verkligheten igen om så bara för en dag eller så är det meningen att jobbet ska bli mitt och då får resten lösa sig. Är det meningen så är det....Eller?????

Om jag kunde..

Om jag kunde skulle jag vrida klockan tillbaka..jag skulle vrida den tillbaka så långt att jag kunnat räddat dig...jag skulle ta dig i min famn och säga hur mycket jag älskar dig, jag skulle inte släppa dig förrän du förstod hur älskad du är
. Om jag kunde skulle jag ge dig all den styrka man behöver för att klara det som kallas livet...om jag kunde. Men jag kan säga dig nu kära Ängel att du finns i mina tankar och i mitt hjärta, du finns i tårarna jag gråter..du finns i allt vackra jag ser. Jag kan säga det nu JAG ÄLSKAR DIG

Jag såg en vacker fjäril igår, den flög framför mig en lång stund tills den satte sig på en blomma framför mina fötter. Den var liten och färgstark, precis som min Jonathan :) Jag vill tro att min ängel var där. Det kändes så

Till Jonathan min ängel

Jag hade en helvetisk dag igår. Sorgen och saknad slog till med sådan kraft att all mening med livet bara försvann, den rann av mig som regnvatten på ett löv. Kvar fanns bara saknad och tårar.

När den slår till känns det som alla nerver i kroppen lägger sig utanpå skinnet, jag vill fly från det enda jag inte kan fly ifrån....Mig själv.

..Jag grät hela kvällen älskade ängel, jag grät för stunderna med dig som aldrig kommer igen, jag grät för att du aldrig förstod din egen storhet och jag grät för alla oss som är kvar och måste bära saknade efter dig.

Jag kommer ihåg Jonathan, när du satt på golvet i ert rum på Toarp, du var knappt 5 år fyllda, du satt där med en ABC bok och du läste högt..Hörde jag rätt?? Vem hade lärt dig och läsa älskade ängel? Du knäckte läskoden med hjälp av en sliten tunn bok med bokstavsrim, en bok som du älskade. Redan då var du steget före :) Så många minnen...

Förstod du inte att mitt liv aldrig kan bli helt utan dig? Jag vill inte klandra dig Jonathan för jag vet, jag vet hur det känns när mörkret och hopplösheten sluter sig runt en, men ibland blir jag arg..Arg på valet du gjorde. Du hade så mycket att ge oss andra, du var klok och kärleksfull. Varför lyssna du inte på mig? Jag vet att du var deprimerad, det är en sjukdom, men ändå är det så overkligt att du, att du din spillevink kunde välja att lämna oss. Det går fortfarande dagar som jag förnekar det..Jag vill inte tro.

Men älskade ängel, tro inte, inte ens för minut att min kärlek till dig kommer upphöra, eller att jag är mindre stolt över dig nu. Jag bryr mig inte om vad du hann prestera eller inte. Det är oviktigt idag, utan jag är stolt över den person du kom att bli. Dina värderingar, ditt sätt att behandla andra, dina aldrig sinande idéer och din förmåga att se det stora i det lilla.

Kärlek..

Den här sidan fick jag av min älskade son Jonathan i Julklapp å 2007. Föga visste jag då att han skulle lämna oss den 13 juni 2010. Om jag ska vara ärlig har jag inte tänkt så mycket på det här förrän nu.

Min son tyckte jag besatt så mycket klokhet och att det fanns så mycket inom mig som skulle ut. Nu Jonathan ska detta bli mitt sätt att hedra dig. Den här är för dig och mig och för andra som vill.

Men dig kunde jag prata om allt..Om allt mellan himel och jord..allt från galenskap till kärlek. Du lyssnade alltid. Våra samtal fattas mig. Jag vill ta min telefon och ringa som så många gånger förr, men det finns ingen telefon i himlen :( Det gör såååå ont..så ont.

Jag bär en saknad i min själ och mitt hjärta. Ett stort svart hål finns där nu. Ibland kan jag dölja det, men för det mesta lyser det igenom. Jag tar på mig "gladmasken" men den är falsk och allt som är falskt tar energi. Jag vill slita den av mig, skrika och slå, men mitt förnuft håller mig sansad även om jag inombords gråter. Sorgen förlamar mig, ger mig tankar som skrämmer mig, men för dina syskon, som jag älskar högre än livet själv, måste jag härda ut. Jag lever för dom nu, inte för att jag själv vill. Jag hoppas att jag nån gång hittar glädjen i mig själv, i livet och att jag blir vän med sorgen och saknaden. Den kommer aldrig att lämna mig, det vet nu, men jag hoppas den lindras med åren. Älskade Jojjo ...du fattas mig..