Vart tar tiden vägen?

Vart tar dagarna vägen? Sekunder blir till minuter, minuter till timmar, timmar till dagar, dagar till veckor, veckor till månader....4 månader och 8 dagar har gått sen du valde att bli en ängel..Hur är det möjligt?
Jag lever stundtals fortfarande som i en glasblåsa, som om tiden står still men ändå inte. 4 månader och 8 dagar utan min älskade unge. Dom sista 2 veckorna har varit svåra, svåra och smärtsamma. Mörka tankar har snurrat i min skalle, smärtan och saknaden har fullständigt slitit mig i bitar, det känns som att bli uppäten inifrån. Jag vet nu hur det känns att inte vilja leva, jag vet hur det känns att vilja fly från det enda jag aldrig kan fly ifrån...mig själv.. Jag vet nu hur avundsjukan mot dom som har alla de sina kvar äter en levande. Jag vet nu hur mörkret fullständigt kan sluka allt ljus likt ett mörkt hål i universum. Den slukar allt i sin väg i en nedåtgående spiral. Det som får mig tillbaka till ljuset är kärleken till barnen, känslan av att man inte kan såra dom man älskar. Det skrämmer mig, mörkrets kraft. Hur stark måste det inte varit för mitt älskade barn, hur ensamt och mörkt det måste varit där han befann sig när det enda ljus han såg var att ta sitt liv. Det gör ont, så ont att jag inte finner orden, att veta att min son känt denna smärta, detta jävla mörker. Jag hade velat hålla honom i mina armar, kramat honom och sagt alla vackra ord jag har. Jag hade gett vad som helst, min själ, mitt liv för att kunnat rädda honom. Hur kan livet vara så grymt att en mamma måste begrava sitt eget barn? Ett barn som aldrig gett annat än kärlek. Ett ung kille med det största hjärtat..
Jag vet inte hur man klara livet efter ....hur lever man vidare utan ett av sina barn. Vart hittar man kraften och glädjen? Sekunder blir till minuter, minuter till timmar, timmar till dagar.....Älskade ungar...

Varför??

Det finns ingen unge på hela jorden som var så frågvis som Jonathan...ja, syskonen gick inte av för hacker dom heller. Alla syskonen har varit relativt fysiskt lugna, inga atleter precis, inte dom högsta betygen i gymnastik om man säger så. Men på det mentala planet var/är alla väldigt rörliga. Mormor sa alltid att hon fick skavsår i öronen för det pratades och frågades så mycket.
Så mycke tankar och funderingar det rymde i min ängels huvud redan som liten. Jonathan blev tidigt det som man kallar "lillgammal". Fast på ett härligt sätt hade han alltid barnsinnet kvar. Hur kunde allt gå så fel? Hur kunde en kille med all denna kärlek till sina nära och kära, till livet i sig, välja att lämna denna jord?
Det finns en del okunniga/okänsliga människor som hasplar ur sig...ja men tänk på att han valde det själv...OCH???? Valde själv?? Tror ni det finns många unga, friska personer som själva väljer att ta sitt liv...Det är ett sjukdomstillstånd som tvingar dom till detta beslut för att dom i den mörkaste stund inte ser någon annan utväg..Tror ni min sorg/saknad blir lättare för att Jonathan valde att ta sitt liv. Tror ni frågorna, skuldkänslan och denna ständiga fråga VARFÖR blir lättare? Det går inte en dag utan att jag ställer mig frågan jag aldrig får svar på, VARFÖR VARFÖR VARFÖR.??? jag försöker skjuta bort den, nonschalera den, inte lyssna på den, men den finns där...alltid.. Jonathan finns där alltid..I allt jag gör, i allt jag läser och ser, i allt jag känner och upplever. Det gör ont, ibland reagerar kroppen innan tankarna, pulsen börjar slå snabbt och jag känner mig likt ett jagat djur. Sen kommer tankarna, plågsamma, vridna som hjärnan lever sitt eget liv, okontrollerbart. Ibland kommer tankarna först, ibland valda, ibland knackar dom på dörren som om dom vill ha ett varsågod innan dom kliver in. Ibland likt ett rusande tåg kör dom rätt på utan att fråga om det är lämpligt eller inte. Smärtan kan vara lindrig, som en rispa på huden, men den kan oxå vara lika skarp och exakt som ett riktat knivhugg. Ångest har blivit vardag sömnlösa nätter lika så. Ändå finns jag här, jag lever, jag älskar, jag känner och upplever. Allt är annorlunda men ändå samma.

Älskar dig Jonathan, då, nu och för alltid.