Jag kan inte fatta....snart 8 månader har gått...För 8 månader sen var allt som vanligt. Jag hade ett liv, precis som ni som var fyllt av vardagliga ting. Somliga dagar tråkigare än andra. Jag hade ett liv där jag, som dom flesta andra beklagade mig över trivial saker såsom handla, barn som inte städar efter sig och kanske en och annan sömnlös natt pga av månsken. Jag hade ett liv med 4 barn och ett litet barnbarn som alla var mig kära. Jag hade vänner som ringde och fråga hur livet var och som oxå gnällde över vardagens trivial småsaker. Personligen var jag inte heller helt nöjd med mitt liv alltid. Arbetslöshetens vedermödor hade börjat sätta sina spår. Jag hade oxå funderingar på livets mening och om vart år och dagar försvunnit.
Så avlägset allt detta känns. Idag lever jag inte med trivial vardagsproblem för sånt har inte så mycket plats i mitt liv längre. Allt är så relativt. Idag lever jag med ett öppet sår i hjärtat...ett sår som blöder mer eller mindre varje vaken stund på dygnet. Ett sår som ständigt påminner mig om att min son finns inte längre i livet, iallfall inte i det som vi kallar jordelivet. Jag lever i en bubbla där tiden liksom står still medans utanför rusar tiden snabbare än någonsin.
Min sorg är stillsammare nu...jag har fortfarande stunder av förtvivlade tårar. Nätter där ångesten är så svår så jag till och med tröttar ut mina hundar med mina eviga kramar. Sorgen finns alltid där..och kommer alltid i dubbel dos om jag nån stund råkar "glömma" den. Jag vet fortfarande inte hur jag ska gå vidare i detta så kallade efterliv...livet jag fick efter min son valde att lämna mig. Jag känner fortfarande detta som ett enda stort jävla misslyckande. Fortfarande skäms jag inför människors blickar. Tro inte att jag skäms för min son- Inte för ett ögonblick. ALDRIG...jag säger hans namn med stolthet. Min son Jonathan. Han var och kommer alltid vara ett av ljusen i mitt liv..alltid älskad aldrig glömd
